Foto: Warner Bros.
Årets lista över 2025 års bästa filmer kommer som alltid lite senare. Men som vanligt brukar jag göra min lista i samband med Oscarsgalan varje år. Då känner jag att jag har hunnit se alla filmer jag vill se från 2025, samtidigt som filmerna från 2025 fortfarande släpps här i Sverige under detta år. Så det känns inte mer än rätt att göra listan i samband med dagen då Hollywood vill ge sig själv en klapp på axeln.
Det ska tilläggas att jag inte har sett allt från 2025, men jag har ändå sett tillräckligt – inklusive de filmer som det pratas mest om.
2025 som filmår var, om något, ännu sämre än 2024. Även om det finns vissa guldkorn att hitta – och ni kommer att se på min lista nedanför att jag typ håller med Oscarsjuryn i år – så var majoriteten av filmerna som kom ut allt från mellanmjölk till bortglömda eller rent av väldigt dåliga.
En kritiker sa att detta år var starkast när det gäller skådespeleri, medan regi och framför allt manus var där det brast. Det är mycket möjligt att detta var året då vi verkligen märkte av strejken som var 2023. Jag är villig att hålla med. Kanske är det därför årets Oscarsgala, när det gäller skådespelarna (förutom kvinnlig huvudroll), känns så öppen.
Kollar man dock internationellt eller på indiefronten så är det där 2025 års filmer varit som bäst, enligt mig. Det var många bra filmer som kom från andra länder utanför USA som varit starka kandidater bland årets bästa filmer.
Även på indiefronten, där jag såg en drös via Stockholms filmfestival, märks det att det är där alla auteurer är idag.
Så även om mainstreamfilmerna varit mediokra som bäst 2025 enligt mig, så var det på indiefronten och internationellt som filmerna sken som mest.
Något nytt för i år är att eftersom jag ser så mycket film finns det en del titlar som inte är särskilt mainstream – eller mindre filmer som den stora massan kanske inte ens vet existerar. Därför kommer jag främst att fokusera på de större och mer kända filmerna i mina listor framöver, eftersom det är dem de flesta har sett.
Totalt har jag sett 182 filmer.
Jag har också några regler för hur jag räknar vilket år en film tillhör. Om en film släpptes på en festival 2024 men först kom till den breda publiken 2025 räknas den som en 2025-film. Hade filmen premiär i ett land 2024 men inte kom till USA eller Sverige förrän 2025 räknas den däremot som en 2024-film.
Kom också ihåg att detta är min personliga lista över de filmer som jag tycker varit bäst under 2025. Det finns inget rätt eller fel – alla har olika smak.
Först några hedrade nomineringar som inte kom med på listan, men som ändå förtjänar att ses – de hade lika gärna kunnat vara med:
• 2000 Meters to Andriivka
• Blue Moon
• Bring Her Back
• Caught Stealing
• Demon Slayer: Kimetsu no Yaiba Infinity Castle
• Den sidste viking
• Eternity
• Final Destination Bloodlines
• Frankenstein
• Good Boy
• I Swear
• If I Had Legs I’d Kick You
• It Was Just an Accident
• Jay Kelly
• Left-Handed Girl
• Little Amélie or the Character of Rain
• Lurker
• Nouvelle Vague
• Pillion
• Rental Family
• Sorry, Baby
• The Ballad of Wallis Island
• The Naked Gun
• The Long Walk
• The Perfect Neighbor
• The Secret Agent
• The Smashing Machine
• The Voice of Hind Rajab
• Thunderbolts*
• Twinless
• Wake Up Dead Man
• Warfare
• Weapons
• Zootopia 2
10. Train Dreams
Bara en allmänt fin film som växer mer och mer efter att man sett den, och som ger ett av de mest poetiska, melankoliska och vackraste sluten till en film under detta år.
Joel Edgerton gör kanske sin bästa insats som skådespelare här, och filmen är ett perfekt, fint porträtt av det amerikanska vardagslivet i slutet av 1800-talet. Många kanske tycker att den är alldeles för långsam eller bara allmänt tråkig, men det gör inte jag. Filmen rör sig framåt i ett lugnt, vardagligt tempo – precis som vår huvudkaraktär.
Det stillsamma fotot och den lågmälda musiken förstärker stämningen ytterligare.
Det är också en film som förtjänar att vinna bästa foto på Oscarsgalan, men det lär den nog inte göra.
9. F1
Jag har inget att skämmas över när jag säger att jag gillar F1. Det är den perfekta sommarblockbustern, något vi får alldeles för sällan nuförtiden, och den gjorde exakt det jag förväntade mig av den.
Jag var samtidigt engagerad och brydde mig om karaktärerna.
Ljudet är en av filmens höjdpunkter, och att se den i IMAX förbättrade verkligen hela upplevelsen. Klippning och foto förtjänar också cred.
Filmen är skapad för eskapism – och det är precis vad den levererar. Ett storslaget spektakel med maxad spänning.
Ibland vill man bara ha kul med en film, och på tal om kul:
8. KPop Demon Hunters
Gud vad jag hade roligt med denna film!
Ännu en gång – jag bryr mig inte om vad andra säger. Jag fastnade för låtarna, trots att jag inte är den rätta publiken för dem. Jag brydde mig om historien, jag brydde mig om karaktärerna, och jag bryr mig om vad som kommer hända härnäst i uppföljaren.
Animationen är perfekt anpassad till filmen och håller ett tempo som harmoniserar med låtarna och striderna mot demonerna.
Även humorn är väldigt bra, och ibland behöver man inte mer än det för att en film ska hamna på årets bästa-lista.
Kanske ett tecken på hur svalt detta filmår har varit, men jag står fast vid att detta är en genuint väldigt bra film för alla åldrar.
7. John Candy: I Like Me
Den här dokumentären har jag väntat på i många år. Jag älskar John Candy, men jag har alltid tyckt att det saknats en dokumentär om honom.
Det visar sig att anledningen till att ingen sådan har gjorts tidigare är att inte en kotte i Hollywood har något ont att säga om honom, trots att han har varit avliden i över 30 år nu.
Det visar bara vilken fantastisk person han verkade ha varit. Vi får lite mer inblick i hans vardagsliv med familjen, när barnen berättar om hans alkoholmissbruk – och det uppskattas alltid när sådant tas upp, så det inte bara är ros hela vägen. Men dokumentären smutskastar inte John Candy som person; i slutet älskade alla honom.
Formatet som dokumentären presenterar sig själv kanske är standard, men är man ett stort fan och får höra alla dessa berättelser, se bakom kulisserna-bilder och klipp från hans filmer, är det svårt att inte fälla en tår och känna glädje över det vi fick från honom.
Detta är en vacker film rakt igenom, som berörde mig mer än jag trodde att den skulle göra. En historia som många kan relatera till, och där känslorna verkligen känns – inte minst i slutet, då allt summeras med en viss värme och sorg.
Stellan Skarsgård gör en av de bästa insatserna i hela sin karriär. Inga Ibsdotter Lilleaas är nog den starkaste i hela filmen.
Det här är en av de där filmerna där jag väntade på att bli berörd – och det blev jag, på det mest ömsinta sättet, i slutet.
Joachim Trier har verkligen skjutit sig upp bland de främsta skandinaviska regissörerna.
5. Hamnet
Detta är en gripande, hjärteskärrande upplevelse som gör nästan allting rätt för det drama den är.
Jessie Buckley gör en av årets bästa skådespelarinsatser och kommer äntligen kamma hem en Oscarsstatyett. Men hon får fantastisk hjälp av sina medspelare.
Miljöerna, produktionsdesignen och kostymerna – allt detta lyfter filmen ytterligare.
Slutet är också ett av de starkaste under 2025, när pjäsen Hamlet till slut framförs på scen. Fotot, musiken – allt kulminerar i dialogerna, framförandet och reaktionerna från Jessie Buckley och Paul Mescal.
Jag grät vid slutet och det är sällan jag gör det.
Filmen har en energi som jag inte förväntade mig. När vi väl befinner oss i nutid utspelar sig handlingen över ungefär 24 timmar. Man känner av både kaoset och oron, och filmskapandet – med hjälp av foto, musik och klippning – smälter ihop på ett sätt som påminner mig om varför jag älskar film. Man ser tydligt att det är en visionär bakom kameran, och i kärnan finns en stark berättelse om relationen mellan en far och en dotter, där fadern desperat försöker hitta henne.
Det behövs knappast nämnas att alla stora namn i ensemblen levererar fantastiska prestationer. Men Chase Infiniti, som spelar dottern Willa, står verkligen på egna ben och levererar på samma nivå som de etablerade stjärnorna.
Det här är en film som bara växer ju mer man låter den sjunka in. Det är en spännande och välgjord film från början till slut, och den engagerar hela vägen.
Fotot är otroligt, musiken växlar mellan lekfulla toner och pampigt grandiöst, och klippningen skiner i stora delar av filmen. Blandningen av humor och spänning gör att de 160 minuterna flyger förbi.
Jag vet inte hur han gör det, men Park Chan-wook gör det igen. Jag har inte sett en enda dålig film av honom, och detta är återigen en fantastisk rulle.
Filmen har allt man älskar med sydkoreansk film: våld, paketerat med mörk humor, och ett starkt budskap bakom allt – och det är så välgjort.
Den hanterar det mänskliga psyket på ett imponerande sätt och visar hur långt en person är villig att gå för sitt eget bästa och för sin familj – för att överleva och behålla stabiliteten i livet. Detta porträtteras mästerligt av Lee Byung-hun. Filmen är mörk, men också förvånansvärt rolig.
Pricken över i:et är den klockrena punchlinen i slutet av filmen.
Det faktum att den inte fick några Oscarsnomineringar och mer eller mindre har fått väldigt lite kärlek överlag från folk, gör att jag ville placera den snäppet högre än One Battle After Another – då de är jämlika för mig.
Detta är en elektrisk film från början till slut, och jag älskade varje sekund av den. De första 30 minuterna är mer eller mindre en klassisk sportfilm, i brist på ett bättre ord. Men därefter förvandlas filmen till något helt annat, och vi får se det kaosartade berättande vi vant oss vid från deras tidigare verk. En hektisk resa utan några större pauser. Den skapar en adrenalinkick och ett stresspåslag jag inte känt sedan "Uncut Gems". Och av någon anledning så älskar jag det.
Timothée Chalamet kan mycket väl göra sin bästa insats i hela sin karriär här.
Efter allt som har hänt i filmen och det den bygger upp till är klimaxen och finalen verkligen en nagelbitare, och jag har inte känt sådan spänning och nervositet inför en film från 2025.
Allt flyter på i ett så fantastiskt tempo att det aldrig känns som 150 minuter.
Det här är en film som träffade mig perfekt, och jag älskade varje sekund av den.
Regi, klippning, foto, musik, skådespel, produktionsdesign – full pott.
1. Sinners
Jag såg om Sinners inför denna lista för att försäkra mig om vad som verkligen är årets bästa film. Efter en omtitt var det inget snack om saken – om något var filmen ännu bättre andra gången, och då såg jag den hemma.
Vad jag verkligen älskade med filmen är hur visuellt slående den är, där varje bildruta känns viktig för storyn och karaktärerna.
Det finns en scen där man kombinerar gammal musik med modern – och inte bara är musiken fantastisk, utan även det visuella berättandet gav mig gåshud (andra gången också). Det är inte bara en scen för att visa upp en teknisk detalj, utan en vändpunkt i filmen, och nog den viktigaste scenen i hela filmen för att föra handlingen framåt.
Musiken, ljudet och berättandet är det som kommer stanna kvar hos mig länge. Kombinationen av att göra detta till en vampyrfilm och samtidigt hedra de klassiska vampyrreglerna vi sett i andra filmer gör det hela ännu mer underhållande och roligt.
Det är ett allmänt mästerverk i visuellt berättande, och i hur man använder musik och sägner för att förstärka filmens berättelse.
Ryan Coogler är en mästare!
