Marty Supreme

Safdie-bröderna har gjort varsin film som båda kom ut 2025. "The Smashing Machine" såg jag förra året i samband med Stockholms filmfestival och gav den en ganska positiv recension, även om jag hade vissa problem med manuset och hur filmen var strukturerad.
Efter att ha sett "Marty Supreme" blir det tydligt vem av bröderna som varit den drivande kraften bakom "Good Time" och "Uncut Gems", då den här filmen bär deras DNA i betydligt större utsträckning än "The Smashing Machine".

Detta är en elektrisk film från början till slut, och jag älskade varje sekund av den. De första 30 minuterna är mer eller mindre en klassisk sportfilm, i brist på ett bättre ord. Men därefter förvandlas filmen till något helt annat, och vi får se det kaosartade berättande vi vant oss vid från deras tidigare verk. En hektisk resa utan några större pauser, där huvudpersonen Marty Mauser (Timothée Chalamet) är jagad och desperat måste få tag på pengar – på ett eller annat sätt.
De olika mötena han har, personerna han stöter på och det faktum att hans flickvän är gravid i åttonde månaden skapar en adrenalinkick och ett stresspåslag jag inte känt sedan "Uncut Gems". Jag älskar det, på något konstigt sätt. Josh Safdie lyckas helt enkelt förbaskat bra med just detta.

Timothée Chalamet kan mycket väl göra sin bästa insats i hela sin karriär här. Han är utan tvekan en av de bästa skådespelarna som arbetar idag. Porträttet av Marty är av ett riktigt rövhål – men ett förbaskat intressant sådant. Man förstår hans motiv och drivkrafter bakom varje beslut han tar. Problemet är bara att han hela tiden gräver sig djupare ner i problemen, i tron att det är lösningen. Till slut når han en punkt där han tvingas förnedra sig själv.
Chalamet gör ett extremt övertygande jobb med att gestalta Marty och allt han går igenom. Det är ingen lätt roll, då karaktären rör sig genom en mängd olika känslolägen, vilket gör slutscenen ännu mer tillfredsställande.

Men allting handlar i grunden om drömmar, mål och ambitioner, vilket nästan alla kan relatera till. Därför har vi ändå en förståelse för, trots hur Marty beter sig, varför han gör som han gör, och man vill trots allt se honom lyckas och nå dit han vill. Det finns något väldigt mänskligt i hela hans karaktär, vilket gör att jag älskar honom så mycket.

Regin från Josh Safdie har samma stil och känsla som i hans tidigare filmer. Gillar man inte "Good Time" eller "Uncut Gems" tror jag inte heller att man kommer att gilla denna, då filmen i princip har samma DNA i form av foto, klippning och tempo. För mig är detta ett fantastiskt hantverk, och det känns dessutom mer påkostat tack vare att handlingen utspelar sig på 50-talet. Skildringen av det trånga, tätbefolkade New York från den tiden är mycket välgjord. Produktionsdesignen är toppen.

Birollerna lyfter filmen enormt, då alla sidokaraktärer är minnesvärda. Många är relativt okända ansikten, vilket bidrar till en mer realistisk känsla, samtidigt som vi får se kända namn i mindre roller – som Penn Jillette, Abel Ferrara, Sandra Bernhard, Fran Drescher och Tyler, the Creator.
Gwyneth Paltrow gör sin första icke-MCU-roll på tio år och visar att hon faktiskt är en bra skådespelerska.
För mig är dock Odessa A’zion, i rollen som Martys gravida flickvän, den obesjungna hjälten i filmen. Hennes insats är mycket gripande i flera scener, och karaktären är avgörande för att försöka få Marty att landa i verkligheten och förstå vad hans prioriteringar egentligen borde vara.

Jag kan inte heller ignorera Kevin O’Leary, som det Shark Tank-fan jag är. Han gör här sin första filmroll och spelar i stort sett en variant av sig själv – fast placerad i en 50-talsmiljö. Han är fantastisk i rollen och levererar några av filmens mest minnesvärda repliker. Jag hat-älskar Kevin O’Leary i verkligheten, och samma sak gäller för karaktären Milton Rockwell. Det var väldigt kul att se honom i en sådan här film.

Efter allt som har hänt i filmen och det den bygger upp till är klimaxen och finalen verkligen en nagelbitare, och jag har inte känt sådan spänning och nervositet inför en film från 2025.

Jag har i princip ingen större kritik mot "Marty Supreme". Möjligtvis hade en speltid på 150 minuter kunnat trimmas ner något, men ärligt talat vet jag inte vad man i så fall skulle ta bort. Allt flyter på i ett så fantastiskt tempo att även de lugnare partierna behövs. Dessutom känns filmen aldrig som 150 minuter lång.
Jag vet ännu inte om detta blir min favoritfilm från 2025 – det avgörs efter en omtitt och när jag sammanställer min årslista – men just nu är det helt klart min etta. Det här är en film som träffade mig perfekt, och jag älskade varje sekund av den.
Regi, klippning, foto, musik, skådespel, produktionsdesign – full pott.