Synopsis
Miranda Priestly kämpar för att bevara sin position i en bransch där tidningsvärlden krymper. Hon hamnar i konflikt med sin tidigare assistent Emily Charlton, som nu har makt över reklamintäkter hos ett lyxmärke, vilket hotar Mirandas möjligheter och inflytande i branschen.
"En stabil uppföljare som inte förstör originalet"
Jag såg första "The Devil Wears Prada" förra veckan, så jag är inte någon som växt upp med första filmen och har väntat i 20 år på att få se denna. Men med det sagt, så gillade jag första filmen en hel del trots att det var första gången jag såg den och tänkte att uppföljaren ändå kunde leverera. Vilket den gör för det mesta, och framförallt vill jag understryka att om man älskar första filmen ser jag inte varför man inte skulle gilla denna. Eller, tvärtom, om du inte gillar första filmen, så är det inget denna kommer ändra på.
Jag tycker att när det kommer till uppföljare som görs 20+ år senare, vilket vi fått en del av på sistone, så är detta en av dem som gör minst skada på första filmen och ärligt talat en av de bättre "legacy" uppföljarna rent objektivt.
Mycket har hänt i modevärlden på 20 år och filmen tar ändå upp dessa saker, samtidigt som den behåller den där romcom-känslan, även ifall det är mindre romantik denna gång än sist.
Karaktärerna befinner sig där de ska befinna sig, rent naturligt, efter 20 år. Jag tycker inte heller att karaktärerna beter sig annorlunda eller att man skriver om för mycket och förstör dem.
Kanske att de gör Miranda (Meryl Streep) lite för mormors gullig och sympatisk. Jag gillade den fina gränsen hon balanserade i första filmen, där jag faktiskt anser att Meryl Streep gör en av sina bästa roller. Här märks att man vill göra henne lite snällare, och det gjorde karaktären lite tråkigare, och återigen, det som Streep spelat mycket på sista tiden, så hennes insats kändes inte lika unik denna gången enligt mig.
Men sättet de hanterar hur Andy (Anne Hathaway) kommer tillbaka till Runway kändes helt okej utfört, även om något påtvingat, men jag köper det för att uppföljaren ska finnas och handlingen rulla framåt.
Hon har en romantisk sidohandling som inte leder till något större och man hade kunnat skippa den biten helt, då filmen inte heller vill fokusera särskilt mycket på den. Den kommer lite från ingenstans och leder typ ingenstans. Den är liksom bara där i bakgrunden och bubblar.
Emily Blunt, som blivit en större kändis efter första filmen, är det kul att hon återvänder. Även om Emily har en lite större roll än i första filmen, så är hon fortfarande bara en sidokaraktär och tar inte för mycket utrymme, utan är där när handlingen behöver henne.
Stanley Tucci som Nigel är min favorit, och jag älskade karaktären i första filmen, och om något älskar jag honom ännu mer här, speciellt när det kommer fram en viss sak i slutet av filmen som han gjort för en viss person. Jag gillar också att de speglar mer på dynamiken mellan Nigel och Miranda, och att om det är någon Miranda ändå är villig att vara något mjukare men ändå ha lite skämtsam ton mot, så är det Nigel, och det tror jag vi alla kan acceptera.
Vad jag kanske gillar mindre med denna är ett problem som finns i alla moderna filmer, och det är foto och ljussättning.
Allting är så platt och ljussättningen är som ett Tiktok-filter eller en streaming film. Vad hände med skuggor, rörlig kamera, färger? Jag menar, det är ändå en film om modevärlden.
Det är inte bara den här filmen som faller offer för detta, utan det verkar vara den nya trenden i Hollywood. Mycket troligt för att det är snabbare att filma och ljussätta på det här sättet, och man sparar in tid och därav kan deadline nås snabbare och filmen släppas snabbare. Jag gillar det inte.
Men som uppföljare till första filmen är den ändå bra. Den gör sitt jobb helt enkelt, och framför allt så tror jag att de som älskar första filmen verkligen kommer att gilla den. Det är bara kul att ha den här typen av film på en stor duk, vilket vi ser alltför sällan idag.
