Train Dreams

"Train Dreams" är skriven och regisserad av Clint Bentley, som tidigare gjorde Jockey – en film jag recenserade när den visades på Stockholms filmfestival 2021. Det är alltid roligt att se en regissör utvecklas och följa deras karriär. Detta är helt klart ett steg framåt från "Jockey", men man kan också ana tydliga spår av vilken typ av filmskapare Bentley håller på att bli.

Detta är en så kallad slow-burn, och det kommer nog finnas många som upplever filmen som tråkig eller alldeles för långsam. Men precis som vår huvudkaraktär rör sig filmen framåt i ett lugnt, vardagligt tempo. Jag hade själv lite svårt att komma in i den till en början, men efter ett tag släppte det, och jag upplevde det som ett väldigt vackert porträtt av en alldeles vanlig man vid namn Robert – och hans otroligt enkla, ospännande liv.

Filmen fångar förändringarna som sker i USA, och låter oss se historien utvecklas parallellt med Roberts egen resa. Tillsammans med människorna han möter längs vägen – hans fru, barn och bekanta – blir berättelsen rörande. Det stillsamma fotot och den lågmälda musiken förstärker stämningen ytterligare.

Filmen är baserad på en bok, vilket märks – särskilt genom berättarrösten. Vissa kanske tycker att den känns onödig, men jag tycker snarare att den hjälper filmen att hålla tempot uppe. Utan den hade det nog blivit på gränsen till för långsamt. Berättarrösten ger också filmen en känsla av nostalgi, som om vi betraktar både en gammal man och ett förlorat Amerika på samma gång.

"Train Dreams" är verkligen sevärd – men gå in med rätt förväntningar. Det är en långsam, eftertänksam film som kräver tålamod, men belöningen är ett vackert och stillsamt porträtt. Samtidigt förstår jag att det inte är en film för alla. Att den släpps på Netflix får mig att tro att många tittare kommer stänga av och säga: “Gud, det händer ju ingenting.”