Synopsis
"Inte deras bästa – men fortfarande förbannat kul"
"Jackass" är en av de roligaste sakerna som gjorts på denna planet. Det är stunts som ingen vanlig människa hade vågat sig på, samtidigt som mycket är hyllningar till klassiska slapstick-scenarion, fast till en större gräns och med mycket mer äcklig humor. Men jag har älskat det sedan jag såg det i mina tidiga tonår och fortsatt att skratta åt deras galenskap.
Därför är det lite sorgligt om detta nu är det sista och vi inte kommer få fler. Men samtidigt så klarar bara kroppen så mycket, även till en viss gräns med åldern, och i slutändan är det alltid tiden som är skurken som ingen kan slå.
Med det sagt är detta nog den svagaste av alla deras filmer, just för att den inte lägger fram sina klipp på ett snyggt sätt. Jag visste innan jag såg den att de skulle vara klipp från deras tidigare filmer och serier. Men att de skulle ta upp så här mycket och att det bara är där för utfyllnad och inte presenteras på något snyggt sätt, utan bara dyker upp mellan de olika segmenten, kändes lite fantasilöst.
De börjar med att visa Johnny Knoxvilles auditionband till hela idén, där han ska skjuta sig själv och allt han har som skydd är ett gäng porrtidningar vid magen. Det är extremt jäkla nervöst att titta på trots att vi vet att Knoxville kommer att överleva.
Detta fick mig att tro att vi skulle få se fler borttagna klipp som ingen fått se tidigare i filmen, vilket är perfekt utfyllnad, och ändå kunna intervjua originalmedlemmarna om vilka stunts som varit deras favoriter och minst favoriter och snabbt visa dem, över en berättarröst. Det är lite mer kreativt, men att betala fullt biobiljettspris där 33% av filmen består av klipp du kan se gratis på Youtube i mobilen under bioreklamen innan filmen börjar känns ganska tamt.
Jag skrattade dock fortfarande åt klippen, för jag gillar Jackass.
De nya stuntsen i den här filmen är ganska roliga också, men jag tycker att förutom Zach Holmes tillför de nya medlemmarna inte så mycket. Jag tror inte Rachel Wolfson gör någonting i filmen förutom att stå i bakgrunden (jo, hon sätter sin tunga vid en elpistol vid introt). Till och med roboten gör mer än de nya.
Det känns också som att allt nytt material spelats in under en vecka på Paramounts studio i någon lokal. Där finns till och med en säkerhetskamera som visar Ehren McGhehey springandes, och man ser datumet är från februari i år, så jag får känslan att detta spelats in ganska fort.
I slutändan skrattade jag fortfarande; salongen var ganska full och alla hade kul. Vilket är det viktigaste jag tar med mig från Jackass och vare sig detta är den sista filmen eller inte (mycket talar för det) så har vi alltid serien och filmerna att titta om på och skratta hejdlöst åt.
Inte det starkaste avslutet, men de avslutar ändå helt okej.
Synopsis
"Kuslig stämning med starka prestationer"
"Leviticus" gjorde stort intryck när den hade premiär på Sundance tidigare i år, och sedan dess har jag haft ögonen på den. Jag är väldigt glad att den får en bred biorelease och att kunna se den på bio gillar jag, annars brukar den här typen av filmer sällan släppas på bio i Sverige.
Det är verkligen året för skräckfilmer då det känns som den genren som presterat bäst är skräck. Detta är inget undantag, men efter både "Obsession" och "Backrooms" så är det en hög ribba vi satt på årets skräckfilmer. Även om jag inte tycker denna når upp till samma nivå som de två, så är detta fortfarande väldigt bra.
Ännu en gång visar Australien att de är bäst på att producera skräck i form av konstant kvalitet från vad de producerar, eller så är det bara att allt bra är det som når ut i världen och allt dåligt stannar kvar.
Filmen har lite av en "It Follows" känsla och jag skulle ändå medge att jag gillar den filmen mer än denna. Men där är starka drag, och ändå saker som gör att den står på egna ben.
Framförallt är skådespelet mellan Joe Bird och Stacy Clausen väldigt bra. Jag hade kanske önskat mer bakgrund till deras kärlek, mer uppbyggnad med dem innan allting inträffar, men deras samspel och kemi är så pass bra att jag ändå tycker det är övertygande och känns genuint.
Regissören Adrian Chiarella lyckas också måla upp denna lilla australiensiska by, där invånarna är en av de mer obehagliga sakerna med den, att någonting inte riktigt stämmer och allting känns så kallt och frånvarande. Till och med Naims (Joe Bird) mamma, spelad av Mia Wasikowska, känns kall och obrydd.
Självklart ligger det undertoner och paralleller man kommer att dra gentemot byns syn på homosexuella och allt det. Men filmen gör det heller inte övertydligt med sitt budskap och är snarare kreativ med att berätta historien.
Man sitter ibland och undrar om det är den onda entiteten eller den riktiga personen. Det blir bra spänning av det.
En välgjord skräckfilm som ändå lever upp till en del av sin hype. Men den kommer i skuggan av många bra skräckfilmer i år, och jag själv personligen tycker ett par andra har varit lite bättre. Men den är fortfarande väldigt bra och framförallt sevärd. Dock vet jag inte hur mycket omtittsvärde filmen har för mig personligen.
