Stockholms filmfestival 2022: The Banshees of Inisherin

Martin McDonagh är enligt mig den näst bästa manusförfattaren i Hollywood just nu, efter Quentin Tarantino. Han har ett sätt att placera karaktärerna i de bästa möjliga miljöerna, med några av de bästa dialogerna skrivna. Men något han också gör extremt bra är att skapa sidokaraktärer som är minnesvärda. Inte bara huvudrollerna, men varje karaktär har en historia eller något intressant att säga. Så har det varit i hans tidigare filmer och så även här.

"The Banshees of Inisherin" är i skrivande stund när jag skriver denna recensionen, den bästa filmen jag sett från 2022. Det kan säkert ändras när jag ser fler och när jag gör min topp 10 lista. Men just nu anser jag detta vara den bästa av så många skäl.

Till en början är det en story som är fantastisk. Det är en simpel sådan, men med komplicerade grunder och ju djupare man gräver och kommer in i filmen desto mer utvecklas det och eskalerar. Om det är någon som kan skriva om en vänskap som splittras sönder på det här sättet så är det Martin McDonagh. Colin Farrell och Brendan Gleeson återvänder också med McDonagh. De gjorde tidigare "In Bruges" tillsammans och detta är en perfekt uppföljning.

Skådespelet är toppklass. Några av de finaste insatserna finns att hitta här från en film detta året. Självklart är Colin Farrell och Brendan Gleeson fantastiska. Deras kemi är oslagbar och man köper detta är en vänskap som varat i flera år som nu kommit till ett abrupt slut. Men jag vill också ge cred till Kerry Condon som Colin Farrell's syster. Hon är den som ändå håller någon form av normalitet på ön. Av alla karaktärer är hon den mest sympatiska och den jag önskade ett lyckligt slut för allra mest.

Vad Martin McDonagh gör med denna filmen är att placera oss på denna ö. Vi lämnar aldrig den och befinner oss på väldigt få miljöer. På så sätt skapar man en utomstående känsla från omvärlden. Med det sagt är där fortfarande fantastiska öppna landskaps bilder som får det att verkligen kännas cinematiskt. Så se den på stor duk om ni kan.

Jag älskar vart filmen avslutas med också. Hur det eskalerar och bjuder på det slutet som vi får. Det är precis i den stil och smak som jag har kommit att förvänta mig från Martin McDonagh. För även ifall filmen är lättsam under större delar. Så är den inte rädd för att bli mörk och seriös, även något som är typiskt för McDonagh's filmer.

Som en komedi bjuder den på några av de största gapskratten jag haft tillsammans med "Weird: The Al Yankovic Story". Det bästa skämtet finns i denna filmen från i år och som en komedifilm är detta sannerligen otroligt roligt. Återigen tack vare kvicka, rappa dialoger som är välskrivna och skådespelare som levererar det till fantastiskt skrivna karaktärer.

En stor rekommendation från mig. Detta är utan tvekan en av om inte den bästa film som Martin McDonagh har gjort, men då är alla de fyra långfilmer han gjort varit fantastiska med enbart "Seven Psychopaths" som svajar ibland.