Triangle of Sadness

Ruben Östlund har gjort en ny film efter 5år och återigen vann han guldpalmen. Filmen är dock inte valbar för Sverige till bästa utländska film då 99% av all dialog är engelska. Men det kommer nog kammas hem mer eller mindre alla guldbaggar den kan. Jag tycker väl Ruben är den främsta svenska filmregissören vi har just nu, men han är också en uppenbar regissör.

Med det menar jag, när Ruben Östlund har en ny film på gång kan jag ungefär se filmen i huvudet framför mig efter att ha läst synopsis och en trailer och jag blir sällan överraskad. Jag gillar det jag ser, men jag har aldrig blivit överraskad av Ruben. Med det sagt, av alla de filmer han har gjort så är detta den mest komiska av dem som jag skratta mest åt.

Detta kan nog bero på den kända spy och bajsscenen ombord på skeppet som inträffar hallväggs in. Det är en tamare variant av det man ser från Troma filmerna, men jag kan uppskatta en film som vinner guldpalmen som har en sådan scen i sig, det är väldigt kul. Även utöver det så är karaktärernas reaktioner på saker och ting ganska roliga också.
En av de roligaste bitarna är när Alex Schulman sitter på modevisning och måste ge upp sin plats åt Camilla Läckberg. Detta är en av de roligaste scenerna när man vet bakgrunden till det. För Camilla Läckberg skulle egentligen varit Nikolaj Coster-Waldau (detta då Alex ville det, men Ruben ville ha Camilla). Det hela hade varit roligare med Nikolaj Coster-Waldau när man är bekant med Skavlan intervjun där Alex och Nikolaj pratar och Alex förstår ingenting.

Huvudpersonerna är i första hand modellerna spelad av Harris Dickinson och Charlbi Dean (som tyvärr gick bort för en månad sedan). Tyvärr så tycker jag fokuset på dessa två försvinner när vi befinner oss på skeppet i andra akten. Då känns det som Ruben är mer intresserad av att visa av de rika personerna ombord och besättningen mera. Där är en lång 10 minuters konversation där Woody Harrelson som kaptenen har en konversation en en rysk miljonär spelad av Zlatko Buric, om kommunism och kapitalism. Där och då kändes det som Ruben bara ville få ut allt det han ville få ut rent politiskt och trots två bra skådespelare så stannar filmen upp helt och hållet för mig.

Filmen har lite av ett abrupt slut för mig också. Det funkar antar jag, men jag hade gärna sett någon form av epilog då filmen redan var indelad i tre kapitel.

Överlag är detta dock i samma nivå som Rubens tidigare filmer för mig. Men rent humormässigt så tycker jag det är den roligaste han har gjort hittills.