Synopsis
Cow är filmen om en mjölkkos verklighet, ett synliggörande av det arbete hon utför åt oss. När regissören Andrea Arnold (Fish Tank, Wuthering Heights) riktar sin kamera mot en ko får vi inte bara intima och berörande insikter om kons vardag, utan även om vårt samhälle och rådande ideologi."2020-talets slaveri fångad på kamera"
På mindre än två år har dokumentärer där vi får följa vardagen i djurs liv blivit populärt bland dokumentärfilmare. Kanske för att vi är mer medvetna om dagens industri om hur djur behandlas, allt fler är vegetarianer/veganer och via dessa dokumentärfilmerna så får vi en större inblick i den vardag som djuren placeras i. I detta fallet är det mjölkkor och det var för mig ganska mer brutalt än vad jag trodde.
Man tänker sig "mjölkkor har det bättre än de som slaktas för de mjölkas bara". Men sanningen är mer än bara det och i det stora hela är det tortyr dessa kor går igenom. Instängda i lagårdar som inte är tillräckligt stora, knuffande, ben som inte klarar av att stå på den mark korna är på, rent av hanteringen av hur de pumpar ur mjölken. Någon beskrev det som 2020-talets slaveri och det är jag villig att hålla med om.
Fokuset här är att vi får följa en specifik ko vid namn Luma. Vi får se hur hon föder en kalv som mer eller mindre direkt tas ifrån henne och att hennes arbete är enbart att pumpa ut mjölk och bli gravid. Det är otroligt svårt att titta på i stora drag för vad vi bevittnar är tortyr, men man kan inte göra något för det är lagligt det som sker framför kameran. Man ifrågasätter personerna som hanterar detta var deras moral ligger. Vid första inblick blir man förälskad i Luma och vill henne väl.
Dokumentären som ni säkert förstått tar aldrig någon sida. Det är enbart dokumenterat där vi följer kon Luma och inget mer. På 90 minuter kan det bli lite långvarigt och det hade mer än gärna funkat som en kortfilm och ändå fått fram poängen. Det är väl den största kritiken jag har mot filmen att den känns längre än vad den är. Just för att formatet funkar bättre i kortformat.
Där är en scen där korna är ute i hagen och det är kväll. Luma stirrar ut i horisonten mot stjärnorna och man ser hennes ögon och andetag. Det är den kraftfullaste scenen i hela filmen och även den sorgligaste (förutom slutet). Jag tror det är en dokumentär som kommer väcka till stor diskussion (vilket den redan har) och det behövs. Jag själv kommer ifrågasätta mina matvanor mer efter denna samt de andra dokumentärer jag sett de senaste två åren som ger en större inblick i allting.
