Transnistra

Transnistra räknas som en dokumentär, men det är en väldigt ytlig sådan. Det känns mer som att man ser på en film utan någon direkt handling eller motiv som driver den framåt. Poängen med en dokumentär är att följa intressanta personer, något som inte finns att hämta här överhuvudtaget. Vi får inblickar i dessa ungdomarnas liv, men jag fick aldrig grepp om vem dem var som personer.

Dialogerna känns inte naturliga och allting läggs upp som om det vore en spelfilm, vilket gör att dokumentärkänslan inte finns där överhuvudtaget. Det kanske hade varit intressant, om jag hade vetat vad regissören Anna Eborn ville säga med filmen. Att vi alla lever och bor olika, men trots det är alla ungdomar likadana i sinnet? Det krävs inte en 93 minuter utdragen dokumentär för att berätta det. Om så nu är fallet, hitta intressanta personer att följa då. Ett bra exempel att jämföra med som gör en liknande grej men som är ljusår bättre är dokumentären "Minding the Gap". För alla personerna vi får ta del av bär på en intressant historia och dokumentären utvecklas allt eftersom under dess speltid och det blir allt mer intimt mellan personerna. Något sådant finns inte att hämta här, mer än att de bråkar lite grann mellan varandra.

En positiv sak är fotot som är filmat på 16mm. Jag förstår nog att Anna Eborn väljer att filma i detta formatet för att ge filmen en mer atmosfärisk känsla, en plats där tiden står stilla. Tyvärr så blev jag aldrig indragen i någonting annat, så utöver 16mm fotot så fanns där ingenting för mig att hämta i denna dokumentären tyvärr.

I sin helhet är Transnistra inte någon bra dokumentär i min mening. Den känns mer som en spelfilm som bara driftar på utan någon vidare mening. Detta då jag inte fann personerna vi följer intressanta och konversationerna som personerna hade med varandra kändes inte naturliga alls. Fotot är snyggt, men det räcker inte på 93 minuter speltid. Ledsen, men jag förstår inte vad Anna Eborn ville ha sagt med denna dokumentären.