F1

Joseph Kosinskis senaste film "Top Gun: Maverick" räddade mer eller mindre biograferna när den kom 2022. Då insåg man hur viktigt det var att sälja in filmer för den största möjliga duken, med bästa möjliga ljud och en anledning till varför folk faktiskt ska lämna tv-soffan för att gå på bio. Sedan dess har vi sett allt fler kampanjer där skådespelare och filmskapare lyfter fram filmens unika kvaliteter – och varför just deras film måste ses på bio.

Nu är Kosinski tillbaka med ett liknande koncept, men den här gången handlar det om bilar – närmare bestämt Formel 1. Precis som i förra filmen är det ett visuellt spektakel, och man känner verkligen att man är med ute på banan, med Brad Pitt flåsandes i nacken. Det här är en film som ska upplevas på största möjliga duk, med bästa möjliga ljud – precis den typen av upplevelse som påminner oss om varför vi älskar film och varför bioupplevelsen är oersättlig.

Kosinski återförenas även med manusförfattaren Ehren Kruger, producenten Jerry Bruckheimer och kompositören Hans Zimmer från "Top Gun: Maverick". Alla ingredienser finns där för att skapa en klassisk "old-school"-film, men med modern teknik i ryggen.
Det märks tydligt att Jerry Bruckheimer är producent – och jag menar det i allra bästa bemärkelse. Faktum är att filmen från början var tänkt som en uppföljare till "Days of Thunder", och i ett alternativt universum kan jag lätt föreställa mig Tom Cruise i huvudrollen.

Men Brad Pitt är helt fenomenal. Jag må vara straight, men till och med jag blir avundsjuk på hur snygg han är vid 60 års ålder. Jag hoppas jag har lika bra gener när jag når den åldern. Det är något med allt han gjort sedan "Once Upon a Time… in Hollywood" – jag har verkligen gillat det och sett fram emot varje ny roll.
Det finns en scen mot slutet där hans karaktär upplever en stark känsla och nästan bryter ihop – helt utan dialog – och den scenen summerar hela hans rollfigur på ett mäktigt sätt.

Damson Idris, som spelar den unga föraren Joshua Pearce, är en av filmens stora utropstecken. Jag har inte sett honom i så mycket tidigare, men här håller han absolut samma nivå som Pitt – ja, han stjäl nästan showen. Det som gör hans roll så stark är att man inte gör honom till skurk eller bara ett hinder för huvudpersonen. Vi får följa honom privat och förstå hans motiv, vilket gör att både han och Pitts karaktär känns nyanserade och mänskliga. Jag kunde inte välja sida – båda hade rimliga argument hela tiden.

Kerry Condon och Javier Bardem gör också starka insatser i sina biroller.
På papperet hade deras karaktärer kunnat kännas stereotypa, men tack vare deras närvaro och skicklighet blir de levande och trovärdiga.

Den största kritiken mot filmen lär bli att den är generisk i sin handling – och det stämmer till viss del. Vi har sett den här typen av film förut. Regissören gjorde ju en liknande film med "Top Gun: Maverick". Men det är ett vinnande koncept som fortfarande fungerar när man gör det med stil, hjärta och närvaro.
Skådespelarna bär upp karaktärerna på ett sätt som får mig att bry mig, och jag satt på helspänn under flera av racingscenerna – särskilt i klimaxen, där till och med en annan i salongen lutade sig fram i stolen, helt uppslukad av spänningen.

Det visar att en film kan kännas bekant eller förutsägbar på papperet – men det är utförandet som avgör, och här är det briljant hanterat.

Min enda riktiga invändning är att en av karaktärerna mitt i filmen plötsligt målas upp som skurk, trots att man tidigare inte byggt upp det på det sättet. Det förstör inte filmen, men det hade inte heller behövts – det var, enligt mig, den svagaste länken i berättelsen.

Film skapades för eskapism – och det är exakt vad den här filmen erbjuder. Ett storslaget spektakel med maxad spänning. Det är årets bästa sommarfilm, och jag tror inte att någon annan film kommer att komma i närheten.
Se den på största möjliga duk, med det bästa ljudet ni kan hitta – och ta med eran pappa när ni ändå är på väg.