Synopsis
Trädgårdsmästaren Narvel Roth (Joel Edgerton) vårdar ömt änkan Mrs. Haverhills (Sigourney Weaver) eleganta, prunkande tomt. Skapar ordning i det yttre med sina sekatörer, och det inre med dagboksanteckningar om växternas hemlighetsfulla universum. Hans förflutna gör sig dock påmint då änkans brorsdotter – en ung, svart tjej från förorten, påbörjar sin praktik hos honom.
"En bra karaktär och skådespel i Joel Edgerton, men inte mycket mer"
Paul Schrader har gjort en icke officiell trilogi med "First Reformed", "The Card Counter" och denna "Master Gardener". Alla tre har liknande tematik bakom sig, samt han har både skrivit och regisserat. Utav de tre är egentligen bara "First Reformed" den som är riktigt bra och sevärd. De andra två är sevärd för Paul Schrader fans. Men de är ganska bortglömda i det stora hela.
Många tycker Paul Schrader är en av de bästa manusförfattarna som finns, vilket jag kan hålla med. Men förutom "First Reformed" så tycker jag han inte har skrivit något riktigt fantastiskt på väldigt länge. Men samtidigt får man ge cred till vad han faktiskt har skrivit under årens lopp och där finner vi sanna mästerverk och klassiker. Jag tror dock inte denna hör till den gruppen.
Filmen har en bra karaktär i Joel Edgerton. En före detta nynazist som försöker hitta rätt väg tillbaka i livet igen. Att placera honom i en trädgård och använda sig av blommor och dess historia för karaktärens historia är en bra algoritm och funkar. Jag gillar också kemin han och Quintessa Swindell har tillsammans och hur den utvecklas under filmens gång.
Dock kände jag där var onödiga omvägar. Där är två kriminella som inte känns utvecklade och är där bara för att skapa någon form av tredje akts konflikt. Även Sigourney Weaver's karaktär känns ganska omotiverad till de val hon gör under filmens gång. Nu såg jag den utan text, så jag kanske missade något i dialogen. Men för mig kändes det som att helt plötsligt gillade hon inte Quintessa Swindell, men sen utan förklaring så var hon okej med henne igen. Jag vill inte påstå filmen behövde vara längre, för trots en normal speltid på 107 minuter kändes den faktiskt längre.
Man känner igen karaktären Joel Edgerton spelar, det är en klassiska karaktären som Paul Schrader har blivit känd för att skriva i sin karriär. Det är just den karaktären och skådespelet från Joel Edgerton som också är det bästa och allt annat är väldigt ljummet. Tyvärr så precis som med "The Card Counter" kommer jag inte minnas så mycket från filmen förutom registilen och skådespelet.
Visas på Stockholms filmfestival 2022
