Synopsis
Hardin Scott (Hero Fiennes Tiffin) och Tessa Young (Josephine Langford) går igenom efterdyningarna av deras uppbrott. Medan Hardin faller in i dåliga vanor är Tessa fylld av nytt självförtroende och landar sina drömmars praktikplats på förlaget Vance. På sin nya arbetsplats uppmärksammar hon sin stiliga nya medarbetare Trevor (Dylan Sprouse), som är exakt den typ av kille som hon borde vara med. Han är smart, rolig, stilig och ansvarsfull, men Tessa kan inte få Hardin ur huvudet. Han är ju ändå hennes livs kärlek. Trots alla deras missförstånd och svårigheter kan Tessa inte förneka dragningskraften hon har till Hardin. Hon önskar att hon kunde hålla sig borta... det är bara inte så lätt. Genom alla med- och motgångar kommer Hardin och Tessa att kämpa för att vara tillsammans ... även om universum vill att de ska vara isär."Samma gamla fan-fiction historia"
Skratta bäst som skrattar sist. Känns som skämtet är på mig att jag sitter här ett år senare och recenserar uppföljaren till "After". Om ni läste min recension på första filmen, går jag in i detalj hur detta är baserad på en fan-fiction och tar inspiration ifrån "Fifty Shades of Grey" filmerna. Ursäkta, det ÄR "Fifty Shades of Grey" filmerna fast med tonåringar. Uppenbarligen gillade jag inte första filmen och uppföljaren är exakt samma gamla historia. Men där är en sak som gör denna något mer tolerant än förra. Skådespelaren Dylan Sprouse som helt klart är den enda ljuspunkten i allting.
Dylan Sprouse spelar "rivalen", men han är inte riktigt rivalen. Han är den mer sympatiska, trogna nya vännen till Tessa. Han försöker inte direkt göra något mot henne som indikerar på att han vill ha henne för sig själv. Inga romantiska känslor visas fören i allra slutet. Jag var rädd att filmen skulle måla upp honom som skurken mot tredje akten, men så blev det inte. Han är den enda logiska personen i filmen. Han har en del sarkasm och påminner lite om en ung Bill Murray i vissa scener, vilket jag alltid ser som ett plus. Varje gång han var med i scen så lyftes allting till något bättre. Han är utan tvekan det bästa och det som gör denna uppföljaren smått mer tolerant under dess speltid än första filmen.
Tyvärr så är Dylan Sprouse inte med så mycket. Vilket gör att mestadels av tiden sitter man bara och ser samma sak man sett tusen gånger om förr. Filmen speglar upp denna "romantiska" historia precis som "Fifty Shades". I denna så bråkar Tessa och Hardin, de blir sams, har sex var 15:e minut. Den obligatoriska tredje akten där de blir osams är med och de blir ihop mot slutet. Inget är nytt, inget är originellt och inget är romantiskt för fem öre.
Jag nämnde i första filmen att detta förhållandet är så giftigt som det bara kan bli. Vilket blir bara mer förståeligt i denna. Att en film som denna målar upp att Tessa och Hardin är det perfekta paret och är gjorda för varandra till småflickor är ett av de sämsta budskapen. Hardin har uppenbara problem och behöver gå igenom terapi för sina alkohol och drogmissbruk. Men likt gång på gång säger filmen att om Tessa är ihop med honom så är han normal och lugn. När sanningen är raka motsatsen. Tessa hamnar till och med i en bilolycka på grund av Hardin, bara där bör varningsklockorna ringa. Detta är inte ett sunt förhållande alls.
Hardin har också ett familjeproblem med sin far. Men hela den sidohandlingen göras upp och avslutas via ett montage. Vilket får mig att undra varför den sidohandlingen ens var med i första taget. Speciellt med tanke på att den dök upp cirka en timme in i filmen.
Jag skojar heller inte när där är en sexscen var 15:e minut. Dock är det tonåringar som har sex vilket innebär att det känns konstigt att se så "grova" sexscener med personer i den unga åldern. Ja de är 18år i filmen och skådespelarna är båda 22 respektive 23år gamla. Men är det meningen att tonårstjejer ska sitta och bli exalterade av dessa sexscenerna. Att Hollywood gör mainstream filmer för att göra tonårstjejer kåta förbryllar mig. Men jag är en 24årig kille vad vet jag...
"After We Collided" är på sätt och vis samma gamla historia återigen. Inget nytt under utan och det kändes som jag såg första filmen återigen. Det enda som är en förbättring är castingen av Dylan Sprouse som ger en liten "glimten i ögat" insats. Han levererar smått sarkastiska och ironiska repliker, samtidigt som han är den enda sympatiska/logiska karaktären i hela filmen. Tyvärr får han inte mycket speltid. I publiken jag såg filmen med, så var 90% av den fylld med tonårstjejer och de verkade uppskatta filmen. Så jag tror ännu en gång detta kan bli en mild succé som kommer resultera i en tredje film. Hur ska annars cliffhangern i filmen besvaras...
