Disclosure Day

"Disclosure Day" är den senaste filmen från Steven Spielberg och jag är där alltid på öppningsdagen. Nu var jag visserligen upptagen med annat den öppningsdagen som inte gick att prioritera bort, men oavsett så försöker jag se hans nya så fort det bara går för mig.
Han är utan tvekan en av mina favoriter, och även om hans filmografi sedan 2000-talet har varit svajig, så spelar det ingen roll för de filmer och karaktärer han har gett oss under 70-, 80- och 90-talet. De är så pass ikoniska att de kommer att gå till filmhistorien och har inspirerat flertalet personer. Det faktum att jag fortfarande kan gå på bio och njuta av en Spielberg-film är något jag kommer att njuta av så länge jag bara kan, oavsett vad kvaliteten blir i slutändan.

På tal om det så är "Disclosure Day" tyvärr något av en besvikelse och verkligen inte det bästa han gjort på 20 år, som en del rapporterar. Filmen svajar verkligen som helhet, och jag önskar jag kunde säga att jag gillade den mer än vad jag gjorde.

Det främsta problemet jag hade var att jag under två timmar inte var särskilt investerad i verkets karaktärer eller i handlingen som fördes framåt. Det var mestadels bara en massa mystik där man visste att de bara skulle avslöja saker och ting när vi väl anlände till tredje akten, vilket gjorde att jag kände mig ganska distanserad från allting som hände. Jag kunde inte riktigt koppla mig till någon karaktär, eller känna någon större spänning under vissa actionscener, för att filmen hela tiden inte var intresserad av att berätta för mig vilka personerna var eller vad deras större motiv var under filmens gång.

Tredje akten levererade däremot för mig, och jag satt verkligen fastklistrad mot skärmen. Den är klippt väldigt bra, musiken från John Williams gör susen, och för första gången i filmen var jag djupt investerad i allting som inträffade.
Sen kommer eftertexterna, och jag känner filmen slutade när den hade ytterligare 20–30 minuter mer att ge, och då klockar den ändå in på 2 tim 30 min.
Så inte ens det kunde jag få säga, att de två första akterna är något svajiga, men allting byggs upp till en fantastisk tredje akt där alla svar besvaras och alla känslor känns av, och man applåderar med tårar rullande från ögonen. I en drömvärld önskar jag att det var det jag kunde säga som de var för mig.

Från ett visst perspektiv kan jag förstå att vad Spielberg är intresserad av är en viss aspekt av storyn, och att dessa 150 minuter går ut på det. Men då kan man inte ha två timmars mystik där inget riktigt besvaras eller bara lämnas vagt åt tomma intet, sedan 30 minuter av faktiska händelser som levererar, för att sedan dra en överraskning åt en. Jag var mer fundersam och kliade mig lite på huvudet när eftertexterna började och kände mig smått lurad.
För, som sagt, om filmens aspekt är att fokusera på detta, att nå ut till folket om utomjordingar, så känns det som att man ändå får bygga karaktärer kring det, eller den mystik som omger karaktärerna och storyn måste ändå få något avslut.
Jag är helt öppen för att allting inte måste besvaras, att en del är öppen för tolkning. Men det finns verkligen ingenting mer filmen har att erbjuda än sin mystik och händelserna som leder upp till tredje akten och nyhetsrummet.
Lite som att du ser en deckare och det är ett mordmysterium, och precis när de ska avslöja mördaren för folket så klipper den till eftertexterna.

Där finns fortfarande bra saker spridda under filmens gång. Idén som Spielberg presenterar med religion och utomjordingar är faktiskt en av de mer fascinerande aspekterna med filmen, och jag gillar hur den verkligen lämnar det öppet för tolkning åt de troende tittarna som tittar på filmen, eller snarare för en fri diskussion om ett visst citat i Bibeln.
Emily Blunt rent skådespelarmässigt gör väldigt bra ifrån sig och säljer in mycket av sina känslor trovärdigt.
Actionscenerna är fortfarande bra hanterade, speciellt när man vet att det är en 80-åring bakom kameran. Spielberg känns fortfarande ung och frisk när det kommer till regiaspekten.
Musiken av John Williams är en av hans bästa på länge, skulle jag ändå säga. Detta är lätt ett soundtrack jag kan ha på i bakgrunden och lyssna på i efterhand när jag jobbar, kopplar av eller är på resande fot.
Klippningen, framför allt vid tredje akten, är väldigt bra gjord och man får känslan att Spielberg har en förkärlek till journalistik och nyhetsrapportering och ville gestalta det på bästa möjliga sätt. Det görs effektivt och spännande.

Men när jag tänker på filmen som helhet och exakt hur den slutar, så kommer det inte ihop så jättebra. Jag ville älska detta mer och jag ville framförallt känna mer. Det var de där sista 30 minuterna som ändå gav något, men samtidigt är det när eftertexterna kommer som det känns som där borde vara mer eller åtminstone gjort filmen till ett bättre hantverk som helhet för att kunna förtjäna ett sådant avslut.
Vi får se om det finns mer krut i Spielberg och om han ger oss mer innan han pensionerar sig eller inte. Jag hoppas inte att detta är hans sista film som ska avsluta hans karriär.