Wuthering Heights

Jag har inte läst boken Wuthering Heights, så jag kan inte kommentera huruvida filmen är trogen förlagan. Men som jag har förstått det är de som gillar boken inga större fan av den här filmatiseringen, eftersom den ändrar mycket och dessutom hoppar över halva berättelsen.
Det här är helt enkelt Emerald Fennells egen fria tolkning. Varför man då inte bara döper om filmen till något annat men ändå behåller grunden från ett känt verk vet jag inte. Det fungerade för "Lejonkungen", som i princip är "Hamlet", men men...

Så jag bedömer detta enbart utifrån vad jag precis har sett – och det är... något förvirrande i vad jag tycker och tänker.

Å ena sidan gillar jag att Emerald Fennell fortsätter hålla fast vid sina konstiga och överdrivna scener, som är obekväma men samtidigt rymmer något lustfyllt. Hon gjorde tidigare "Promising Young Woman" och "Saltburn", två filmer jag verkligen gillar och som pushar gränserna på dessa fronter. När filmen väl gör det här är jag engagerad.

Men tyvärr gör den inte det tillräckligt. Jag undrar, eftersom hon redan har gjort det mer extremt tidigare, varför hon inte går hela vägen den här gången. Kanske har studion haft ett finger med i spelet.

Faktum är att när filmen försöker hitta ett mellanläge blir den stundtals ganska tråkig. Den gör inget unikt och skiljer sig inte från andra romantiska kostymdramaadaptioner. Istället blir den en udda hybrid som riskerar att inte göra någon nöjd.
De som vill se den för den romantiska biten kommer att uppleva de absurda och märkliga scenerna som malplacerade, medan de som söker något mer "utmanande" kommer att tycka att de dramatiska partierna känns generiska.

Kemin mellan Margot Robbie och Jacob Elordi finns där – det märks att de är hungriga på varandra, och jag kan inte klandra dem. De är elektriska tillsammans framför kameran. Jag önskar bara att manuset hade varit bättre, så att jag blivit mer engagerad och brytt mig mer när något dramatiskt eller känslosamt hände dem. För ärligt talat brydde jag mig inte ens om någon av dem dog.

Boken ska tydligen inte vara romantisk, och Cathy och Heathcliff är toxiska gentemot varandra. Men det går fortfarande att skapa en intressant romans och komplexa karaktärer utifrån det. Tyvärr lyckas filmen inte förmedla det.

Fotot och produktionsdesignen är däremot mästerliga. Här är ett praktexempel på hur praktiska miljöer, verkliga utomhusmiljöer och fysiskt uppbyggda hus och rum verkligen tillför något genuint. Det här är filmens starkaste sida och den del som jag tror kommer att bli universellt hyllad.

Jag är ganska kluven till filmen som helhet. Den är ursnygg och visuellt fantastisk. Kemin mellan Robbie och Elordi är elektrisk, och de gånger filmen tar ut svängarna och blir udda och bisarr är jag både intresserad och engagerad.
Dessvärre är det för lite av det. Helheten blir en ojämn mix som inte riktigt går ihop, med ett manus jag inte fastnar för – och i slutändan bryr jag mig inte om vad som händer med karaktärerna.