Pillion

Tanken var att jag skulle se "Pillion" på Stockholms filmfestival förra året och hade till och med biljett till den. Men saker kom i vägen och jag kunde inte se den, så nu har jag istället haft chansen att se filmen inför dess premiär här i Sverige.

Detta är en stabil debut från Harry Lighton, där han bjuder på bisarra, stundtals obekväma men också humoristiska scener som jag tror att rätt publik kommer att uppskatta. Jag tycker även att regin överlag är stark, särskilt med tanke på att detta är hans första långfilm. Jag tror att vi kommer att få se mer av Harry Lighton under de kommande åren.

Dynamiken mellan Harry Melling och Alexander Skarsgård är filmens absoluta styrka. Detta tack vare deras skådespel och hur väl de samspelar med varandra. Jag gillar särskilt början, när Harry Melling kastas in i denna värld där han blir Skarsgårds undergivna. De gör båda rollerna väldigt övertygande, och det är här mycket av filmens humor uppstår.

Jag vill också ge cred till Harry Melling och hans karriär. Från att ha börjat som Dudley i "Harry Potter" till att dyka upp i prestigefyllda filmer – och detta är nog en av de bästa insatser jag sett honom göra hittills.

Med det sagt känns manuset som något man hade kunnat fördjupa, eller snarare utveckla, ytterligare för att ge större tydlighet och starkare känslomässigt genomslag. Ibland kändes det som att det finns en längre version av filmen som har klippts ned för tempo och speltid. Det gör att vissa saker försvinner, och av den anledningen upplevde jag inte att de dramatiska partierna var särskilt motiverade eller – i brist på ett bättre ord – dramatiska.

Filmen är som bäst när det gäller humorn och samspelet mellan de två huvudrollerna. Regi, foto och ljud är också bra. Manuset är däremot den svagare delen.