Synopsis
"En förutsägbar thriller"
“The Housemaid” har blivit en riktig succé, inte bara i USA utan även här i Sverige. Därför kändes det som ett måste att se vad alla pratar om. Det jag fick var dock en något mer påkostad Hallmark-film i thrillergenren – vilket inte nödvändigtvis behöver vara dåligt. Däremot var det ganska förutsägbart vad som skulle hända.
Sydney Sweeney gör här ännu en bra insats i en film från 2025, efter “Christy”, och hon visar återigen att hon är en duktig skådespelerska. När hon däremot motspelar med Amanda Seyfried är det tydligt att Seyfried har övertaget. Hon är utan tvekan det bästa med filmen – hennes skådespel och de känslor hon förmedlar är övertygande.
Filmen kan dock kännas något långsökt på vissa ställen och inte alls tillräckligt utarbetad på andra. Den hade behövt mer utveckling, både av vissa karaktärer, som trädgårdsmästaren Enzo, och av vissa delar av handlingen.
Jag kan ändå förstå varför den har blivit en sådan succé. Det är den här typen av film som framför allt kvinnor i målgruppen 20–50 år älskar, och eftersom boken är relativt välkänd finns det redan ett namn att bygga vidare på. Lite som “Where the Crawdads Sing” (även om jag gillar den något mer än denna).
En standardthriller för en filmnörd som mig – men för den generella publiken finns det nog lite mer att hämta.
Synopsis
"Minority Report ifrån Wish"
“Mercy” hade nästan kunnat vara en parodi, men det faktum att filmen tar sig själv på så stort allvar tyder på att filmskaparna var uppriktiga och faktiskt trodde att de hade något bra på gång. En förvarning, dock: detta är samma producenter och team som gjorde “War of the Worlds”, som släpptes på Prime med Ice Cube förra året (mer om den när jag gör min årslista över 2025 års sämsta filmer).
Det som nästan gör mig förbannad är slutet, där filmen – utan någon som helst nyansering – skickar ut budskapet att ”AI är bra” och att allt i handlingen hade fallerat utan den. I en tid vi lever i, där AI både används flitigt och diskuteras mycket (även på mitt jobb), är detta det sista jag vill se en film okritiskt omfamna och framställa som något positivt.
Som mysterium finns det inte mycket att hämta. Det är en karaktär som dyker upp tidigt och säger något som direkt gjorde henne misstänkt i mina ögon – och mycket riktigt visade det sig stämma. Filmen slänger dessutom in ytterligare en twist och gör allting mer invecklat, mest för sakens skull.
Konceptet med berättande via skärmar har gjorts förr, till och med av samma regissör som producerade “Searching” och “Missing”. Skillnaden är att de filmerna är betydligt skickligare och bättre utförda. De har ett genuint mysterium och håller även vid en andra titt. Det gör inte “Mercy”.
Det enda som räddar filmen från att vara total skräp och som gör att den ändå landar på en tvåa i betyg är Chris Pratt. Han gör det som krävs av honom och levererar en stabil insats. Jag köper honom när han gråter och ångrar vissa val han gjort i livet, och särskilt när han säger något i stil med: “How could it be a crime of passion when there was no passion left.”
Men detta är en film som aldrig borde ha gått upp på bio och som skriker streaming på långa vägar. Tyvärr är den inte ens värd din tid där heller.
Synopsis
"En uppföljare som ingen bad om eller som behövdes"
"Greenland" var en helt okej katastroffilm när den kom under pandemin 2020. Jag minns att jag ibland tyckte att den tog sig själv på lite för stort allvar och var väl seriös emellanåt, men som helhet var den underhållande för vad den var.
Nu, sex år senare, har vi fått en uppföljare som egentligen aldrig behövdes.
Återigen är världen i fara, och Grönland visar sig inte vara så säkert som man trodde efter att familjen – och alla andra – bott där i fem års tid. Så mycket för den första filmens resa och mål. Nu måste de ge sig av igen, denna gång mot Frankrike, där en säker zon har byggts i anslutning till en krater som skapats av meteoriterna som föll ner på jorden.
Allt känns väldigt snabbt ihopkokat, och det märks att man inte haft någon tydlig idé för en uppföljare – så man gör i princip samma sak en gång till. Jag önskar att jag kunde säga att det åtminstone var underhållande, men även där svajar filmen.
Jag brukar vanligtvis gilla Gerard Butlers actionfilmer, eftersom de är en guilty pleasure för mig. Men den här filmen är alldeles för seriös – ännu mer än den förra – och försöker hela tiden skapa dramatiska stunder som ska betyda något och beröra. Problemet är att jag inte känner någonting alls, och det beror på filmens extrema upprepning: fem minuter lugn scen, fem minuter action, fem minuter lugnt, fem minuter action – om och om igen i 90 minuter.
Inte heller effekterna imponerar, trots en budget på 90 miljoner dollar. De ser helt enkelt inte särskilt bra ut.
Nej, jag hade gott och väl klarat mig utan den här uppföljaren.
