Synopsis
Jakes och Neytiris familj brottas med sorg efter Neteyams död och stöter på en ny, aggressiv Na'vi-stam, Eld-folket, som leds av den eldiga Varang, medan konflikten på Pandora eskalerar och ett nytt moraliskt fokus framträder.
"Avatar fortsätter – utan att utvecklas"
Jag måste ge en förvarning till dem som planerar att se den här filmen: ha tvåan färskt i minnet. Händelserna i denna tar nämligen vid tre veckor efter händelserna i den andra filmen. Jag har själv inte haft tid att se om tvåan (och var, om jag ska vara ärlig, inte särskilt sugen), så det får ligga på mig att jag stundtals var förvirrad under filmens gång – både kring vissa karaktärer och vissa sidohandlingar.
Jag har redan i min långa recension av The Way of Water förklarat mina känslor inför den här filmserien, så jag kommer inte gå in på det igen. Jag vill inte att det ska ta upp halva recensionen, så gå gärna och läs den istället.
För mig var detta tre timmar fyllda av flera sidohandlingar och karaktärer som inte gav mig någonting. Jag skrev redan i min recension av den andra filmen att det visuella bara kan bära så långt innan man till slut tröttnar. Enligt mig finns det varken tillräckligt med intresse, en stark nog story eller karaktärer som kan bära dessa filmer – och nu är vi inne på den tredje.
Den första filmen är ett underhållande matinéäventyr, medan tvåan är något jag knappt ens tänkt på sedan den kom ut, fram till idag när jag såg denna.
Barnen får återigen mycket utrymme, där människan Spider är i stort fokus. Jag trodde att Kiri var nyckeln till allting efter det som hände i tvåan och utifrån hennes ursprung. Men nu verkar Spider istället vara nyckeln till allt – en person av största vikt för militären och människorna, särskilt efter en händelse i filmen som gör att han kan andas utan mask på Pandora.
Detta hade varit okej, om skådespelaren som spelar Spider kunde bära alla dessa scener. Det finns till exempel en väldigt mörk scen, även för Avatar-standard (även om James Cameron fegar ur här, vilket är ett annat problem). Spider ska visa starka känslor och samtidigt acceptera sitt öde – men skådespelaren är totalt stendöd i ansiktet och visar i princip inga känslor alls, trots att han både pratar och gråter.
Hur man som regissör kan se en sådan tagning och säga: ”Den funkar. Hela den här skådespelaren ska bli en nyckelfigur i allt jag har byggt upp under 15 års tid”, är för mig obegripligt.
Vilket leder mig till filmens andra problem: den är förutsägbar. Cameron har inget nytt eller unikt att erbjuda. Jag visste hur saker skulle sluta, hur filmen var uppbyggd och exakt vilken struktur den följde. Jag trodde inte för en sekund att vissa karaktärer faktiskt skulle dö, trots att filmen verkligen vill få dig att tro det.
Detta gör att speltiden på 3 timmar och 15 minuter ibland känns seg, och jag kände verkligen av längden när eftertexterna till slut började rulla.
Foto: Walt Disney
Ja, filmen är fortfarande visuellt vacker – det ska den ha. Men hur länge kan jag fortsätta säga det och samtidigt ge filmen frikort?
James Cameron vet dock fortfarande hur man filmar action. Actionscenerna är återigen välgjorda och ger filmen ett bra tempo. Han vet hur man får tittaren att känna sig som om man svävar i luften, dinglar med fötterna eller befinner sig under vatten. Det är ett tekniskt imponerande hantverk, och det är därför de här filmerna fungerar bäst som en ren upplevelse – ungefär som något man ser på Cosmonova i Stockholm.
Eldfolket som introduceras här är dessutom det mest intressanta Cameron har tillfört detta universum sedan första filmen. Det finns något fascinerande med ett folk som vänt Eywa ryggen och nästan beter sig på gränsen till kannibalistiskt, åtminstone så som filmer ofta skildrar det.
Oona Chaplin (Charlie Chaplins barnbarn) gör ett mycket bra jobb i skurkrollen, och varje gång de var med var filmen som mest engagerande. Synd bara att man till stor del överger hela den idén halvvägs in för att ännu en gång fokusera på militären och Jakes familj.
Men jag tror att de flesta redan vet om de kommer se filmen eller inte, så den här recensionen kommer knappast avgöra något. Detta är helt enkelt mina ärliga åsikter om filmen och filmserien som helhet.
Den kommer tjäna enorma summor pengar och många kommer gilla den för vad den är. Personligen börjar jag dock tröttna, och de få idéer jag faktiskt gillar här känns för sena och jag vet inte hur mycket de kommer fördjupas i framtida filmer. Om detta verkligen skulle vara den sista Avatar-filmen – vilket jag inte tror – så känns det som ett antiklimax.
Det blir tre tummar upp, enbart för att det är ett extremt professionellt hantverk och visuellt slående. Men det är på gränsen.
