Synopsis
Strax efter andra världskriget får den amerikanske armépsykiatern Douglas Kelley (Rami Malek) i uppdrag att utvärdera Hermann Göring (Russell Crowe) och andra nazistledares mentala tillstånd inför de historiska Nürnbergprocesserna. När han lär känna sina "patienter" hamnar Kelley i en psykologisk kraftmätning med Göring, vars karisma och list blottlägger en skrämmande insikt: att vanliga människor kan begå ofattbara illdåd.
"En modern tolkning för en ny generation av nazisternas rättegång"
"Nürnberg" är en dramatisering av rättegången i den tyska staden Nürnberg, där nazistledarna ställdes inför rätta för sina brott. Jag tror att de flesta vet hur historien slutar, och därför väljer filmen en mer psykologisk väg genom att fokusera på psykologen som hade de tyska ledarna som patienter – inte minst hans relation med Hermann Göring, här spelad av Russell Crowe.
Det är en tydligt amerikaniserad version av de verkliga händelserna, precis som många andra filmer om andra världskriget. Som helhet tycker jag ändå att filmen är sevärd. Den bjuder på starka skådespelarinsatser, en gripande verklighetsbaserad historia, stabilt foto och gedigen regi. Allt känns kanske lite väl säkert, men det är också en berättelse som är viktig att förmedla till en bred publik.
Jag var engagerad hela tiden och upplevde aldrig att speltiden blev ett problem. Två specifika scener sticker ut och hör till filmens starkaste.
Den ena är under rättegången, när de tittar på filmklipp inifrån koncentrationslägren – autentiskt arkivmaterial. Det är svårt att inte bli både upprörd och djupt berörd. Jag har sett dessa klipp tidigare i livet och känner samma obehag varje gång.
Den andra scenen är med skådespelaren Leo Woodall, när han berättar om sitt ursprung och vad allt detta betyder för honom. En stark prestation som gör att han står sida vid sida med filmens tyngre namn.
Jag har inga större invändningar mot filmen, mer än att den i det stora hela känns som ännu en film om andra världskriget. Men sådana filmer behöver få göras, även om de kan kännas lite standardiserade i sitt berättande eller något överdramatiska i vissa skådespelarval.
1961 års version är fortfarande den bästa filmatiseringen av dessa rättegångar, men en modern tolkning med starka skådespelarprestationer är alltid välkommen för en ny publik – särskilt när det handlar om en historia som denna.
Vi får aldrig glömma.
