Synopsis
Medan hennes liv rasar samman runt omkring henne försöker Linda navigera genom sitt barns mystiska sjukdom, sin frånvarande man, en försvunnen person och en alltmer fientlig relation med sin terapeut.
"Rose Byrne's bästa skådespel i hela hennes karriär"
"If I Had Legs I'd Kick You" är en två timmar lång panikattack, gjord i en stil som Safdie-bröderna hade kunnat stå bakom. Filmen är skriven och regisserad av Mary Bronstein, som också gör en mindre roll. Det är inte hennes långfilmsdebut; hon gjorde “Yeast” 2008, en film som faktiskt hade Safdie-bröderna i rollerna.
Detta är en stark kandidat till en av årets bästa filmer, och det kommer bli svårt att få ihop en topp-10-lista i år – många starka titlar ligger ungefär på samma nivå för mig just nu.
Rose Byrne gör förmodligen sin bästa insats i en film i hela sin karriär. Allt fokus ligger på henne och att se henne sjunka djupare in i galenskapen är en minst sagt omskakande resa. Men filmen tappar aldrig tittaren; man upplever aldrig att hon helt går över gränsen, eftersom vi hela tiden är med henne och förstår henne – även när hon gör val som är svåra att försvara, inte minst mot slutet. För mig är detta årets starkaste skådespelarprestation av en kvinnlig skådespelare.
Det påminner lite om Michael Douglas i “Falling Down”: han går över gränsen, men det finns ändå en liten del av publiken som förstår honom hela vägen.
Jag uppskattar också filmens berättarstil. Ljudläggningen är fantastisk och bygger atmosfär och stämning på ett väldigt effektivt sätt. Kamerarbetet påminner delvis om dokumentärfilm, men behåller samtidigt en tydlig filmisk kvalitet.
Conan O’Brien dyker upp som Rose Byrnes terapeut, och när han först visade sig märktes det att publiken inte riktigt visste hur de skulle reagera – några skrattade nästan automatiskt. Men rollen är inte komisk, och jag blev förvånad över hur nedtonad och icke-rolig han faktiskt spelar. Conan är ett så välkänt ansikte att det först kändes lite distraherande, men efter ett tag insåg jag att han faktiskt kan skådespela i helt seriösa roller.
Filmen har ett fint flöde, och klippningen spelar en stor roll där. Det är, som sagt, en resa som bara blir galnare och mer hektisk, och filmen lyckas gestalta det väldigt väl. Men om man har svårt för filmer där kaos och intensitet står i centrum, är jag osäker på hur mycket man kommer gilla detta. Det är inte en film för alla, och jag har svårt att se en större mainstream-publik verkligen ta den till sig.
Själv gillade jag den otroligt mycket, och precis som flera andra filmer jag sett på festivalen är detta en film som jag vet kommer växa på mig mer och mer.
