Jay Kelly

"Jay Kelly" är en film som, när jag rangordnar de filmer jag sett under 2025, nog inte hamnar på min topp 10 – men som jag vet kommer att växa på mig under de kommande månaderna. Det är faktiskt lite frustrerande att se den, för här finns scener och dialoger som är några av de bästa från i år. Men som helhet kommer de inte riktigt ihop så som jag hade velat.

Detta beror på att filmen introducerar så många karaktärer för tittaren, ända in i det sista – som om dessa karaktärer vore väldigt viktiga för storyn och för Jay Kellys utveckling – när de i själva verket inte alls är det. Samtidigt finns karaktärer som faktiskt blir betydelsefulla längs vägen: vissa som bara är med i början men som fungerar som startskottet och ligger och bubblar i bakgrunden genom hela filmen (Billy Crudup), eller andra som finns där hela tiden och själva genomgår en utveckling (Adam Sandler).

Det finns en scen där Jay går i skogen och pratar med sin dotter – en oerhört stark scen där jag är så glad att filmen inte valde den klyschiga vägen med dottern. Istället blir resultatet mer melankoliskt, och ett förlåt från Jays håll räcker inte den här gången.
Eller slutet – ett av årets bästa – där filmen blir meta, men på ett grandiost och rörande sätt. Det berörde mig mer än jag var beredd på.

Människorna som Jay träffar på tåget blir också en av filmens mittpunkter. Sällan är den andra akten den bästa i en film, men här tycker jag det fungerar väldigt bra.
En av de största stjärnorna på planeten spelar här en vardaglig människa i sitt yrke för första gången, vilket leder till en konfrontation med verkligheten – och en tillbakablick till hans första audition, eller kvinnan som kunde ha varit kärleken i hans liv.
Det var filmat och klippt så snyggt, och hanterat med sådan värdighet, att jag trodde detta var en stark kandidat till något av årets bästa ögonblick.

Men runt allt detta finns en film som kanske vill för mycket, där vissa scener känns utdragna.
Laura Dern dyker upp, men hennes karaktär får knappt något att göra förutom att leverera en massa exposition-dialoger – i en film som annars har stark dialog. Av någon anledning fick hon de sämsta replikerna, talar som en informationsmaskin för tittaren, och försvinner sedan redan vid tågets första stopp utan att dyka upp igen.

Eller Jays andra dotter, som är hela anledningen till att Jay åker till Europa från första början – filmen gör ett bättre jobb med att porträttera relationen till den andra dottern, medan denna dotter i Europa borde ha haft mer att säga eller känna. De får bara två scener tillsammans innan hon försvinner iväg till sitt, och han till sitt.

Samtidigt dyker nya karaktärer upp hela tiden: Jays pappa, en annan skådespelare spelad av Patrick Wilson, Adam Sandlers eget privatliv och en tjuv på tåget som Jay stoppar mitt i allt. Det blir till slut lite för mycket för sitt eget bästa.
Hade man istället fokuserat mer på de små sakerna, gjort det mer sentimentalt – en resa där huvudpersonen blickar tillbaka och omfamnar det som kunde ha varit, det som blev, och det man ändå är stolt över – hade filmen nått ännu högre.

George Clooney gör dock sin bästa insats sedan "The Descendants" (i "Gravity" hade han ju bara en biroll). Det känns delvis inspirerat av honom själv – även om rollen ursprungligen skulle spelats av Brad Pitt. Men manuset verkar ha skrivits om, för det finns ingen chans att den här rollen, så som den är skriven, skulle passa någon annan än Clooney.

Jag gillade "Jay Kelly" väldigt mycket, men jag önskar att den fokuserat mer på de sentimentala bitarna och resan, snarare än att sprida ut sig på för många karaktärer och sidospår.
Fotot av Linus Sandgren, tillsammans med scenografin och ljussättningen, är toppklass – och alla skådespelare levererar.
Rent regimässigt är det nog Noah Baumbachs bästa, även om "Marriage Story" fortfarande är en betydligt bättre film.