Synopsis
En universitetsprofessor ställs inför en kris när en begåvad student riktar en allvarlig anklagelse mot en kollega. Samtidigt riskerar en dold händelse ur hennes eget förflutna att avslöjas, vilket tvingar henne att konfrontera både sitt yrkesliv och sina personliga val.
"En elegant film utan riktning"
"After the Hunt" är Luca Guadagninos senaste film, och det känns nästan som att han har en ny film varje år numera. Han håller kanske på att bli vår tids Woody Allen (han använder till och med samma typsnitt i eftertexterna som Allen använde i många av sina filmer).
Jag har gillat hans filmer hittills, men detta är första gången jag inte känner något alls för en av dem.
Kanske var filmen lite för intellektuell för min smak – jag hade svårt att hänga med i många av konversationerna karaktärerna förde. Dels för att de använder ord jag själv aldrig använder i vardagen, dels för att jag helt enkelt inte har den här typen av samtal i verkliga livet. Jag kunde inte relatera till en enda karaktär.
Men det ska man inte behöva i en riktigt bra film – dialogen och karaktärerna ska kunna bära upp intresset ändå. Det gjorde de inte här.
Jag vet inte riktigt vad filmen försöker säga – eller snarare, vad den inte vill säga. Det känns som att den är på väg att göra en poäng, men i slutändan inte har något att tillföra. Mer som att den säger: "Så här var det... kanske... och nu får ni själva avgöra." Det blir aldrig riktigt gripande eller intressant, och med en speltid på 140 minuter känns det som att filmens budskap redan är avklarat efter 40.
Det som räddar filmen från total katastrof är ändå Luca Guadagninos regi, som jag fortfarande tycker är stark. Man känner igen hans typiska stil: närbilder på händer, kroppsspråk och små beteendemönster i samtal – och det subtila sättet kameran rör sig på.
Skådespelarna gör också ett bra jobb, framför allt Andrew Garfield och Michael Stuhlbarg (som alltid verkar vara den starkaste skådespelaren i Guadagninos filmer).
Ayo Edebiri var också bra – hon har verkligen hittat sin plats i Hollywood efter succén med The Bear, även om hennes karaktär kunde störa mig lite. Julia Roberts har jag aldrig varit ett stort fan av, förutom i hennes romcoms. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om henne här – hon var... okej, antar jag.
Jag förstår att filmen tar upp ett viktigt ämne, och hade den släppts för fem år sedan – när den också utspelar sig (intressant nog nämns inte covid-pandemin alls) – så hade den kanske känts mer relevant och haft större genomslag.
Men nu känns det som att detta redan har gjorts, och filmen har inte så mycket nytt att säga. Det unika ligger främst i regissörens stil, snarare än i själva innehållet.
Jag ville verkligen tycka om det här, men tyvärr är detta den första Luca Guadagnino-filmen där jag inte är med på tåget – och där jag faktiskt kände mig rätt uttråkad under större delen av speltiden.
