Synopsis
Brasilien, 1970. Rio de Janeiros stränder sjuder av liv, men i kulisserna hårdnar militärjuntans grepp om landet. När Rubens Paiva hämtas i sitt hem av beväpnade män förbyts idyllen i oro och förtvivlan. Plötsligt står hans fru Eunice ensam med parets fem barn, och nu börjar hennes envisa kamp för att återförena familjen.
"Fernanda Torres är helt fantastisk"
Lagom till min årskrönika för detta året och lagom till Oscarsgalan hann jag se denna film. En omtalad och omtyckt film ända sedan den släpptes på filmfestivalerna förra året, och hypen i Brasilien ska tydligen vara densamma som "Den sista resan" hade här i Sverige, om inte större till och med.
Sådant kan alltid vara farligt att gå in på, men inte den här gången. Jag blev nästan golvad av hur mycket detta berörde och hur många känslor som dök upp medan jag tittade på den i en fullsatt salong.
Det tar sin tid att vara med denna familj i början, så pass mycket att man själv nästan börjar känna sig som en medlem i familjen. Detta är extremt viktigt för alla de känslor som kommer senare i filmen och det som händer Rubens Paiva. Det är viktigt att vara med dessa så vi förstår alla minnen, alla känslor som går igenom under filmens gång.
Jag kan se från en studios perspektiv att de hade velat korta ner dessa bitar, men jag är så glad att de är där för de behövs verkligen. Det är cementen som bygger vidare så tegelstenarna kan sättas på plats (lite pretentiöst skrivet kanske).
Fernanda Torres är fenomenal. Min favorit i Oscarsracet var Mikey Madison, även om jag verkligen gillade Demi Moore också, men nu kom Fernanda Torres in i mixen och alla tre är värdiga vinnare och hade lätt kunnat vinna vilket annat år som helst.
För mig är det de små uttrycken som Fernanda Torres gör i filmen som stärker de känslor som mamman Eunice Paiva går igenom. Man kan läsa av henne utan att hon säger någonting, och det är sådana små uttryck som skiljer en bra skådespelare från en fantastisk skådespelare.
Sedan tog filmen mig på bar gärning genom att vara baserad på en sann historia, detta visste jag inte.
Det var en scen där jag ansåg att filmen hade slutat perfekt om den klippt till eftertexterna. Men där är ytterligare en scen som är i cirka fem minuter innan den slutar. Men även den scenen, när den var färdig, förstod jag innebörden med den och framförallt kom allting full cirkel med allra sista bilden i filmen, och då rättfärdigades att filmen hade denna extra scen med, lite som en epilog ungefär.
Utan tvekan en av årets bästa filmer i form av skådespel, berättelse och känslor. Det är något fundamentalt fel om "Emilia Pérez" vinner bästa utländska film över denna.
