Synopsis
"En av de bästa biografierna i dokumentärform på länge"
"Steve! (Martin): A Documentary in 2 Pieces" är en miniserie i två delar på 95 minuter vardera om Steve Martin. En person jag betraktar hyfsat högt i komedi världen och som lyckligtvis fortfarande är med oss idag. Det gör att regissören Morgan Neville har ett ganska bra berättande i dessa två delar och är en av de bättre biografi dokumentärerna som gjorts på en person.
Första delen är hur allting startade och hur han blev känd komiker. Detta avsnittet heter "Then" och allting berättas med enbart arkivmaterial och röster från de som intervjuas hörs enbart över klippen. Majoriteten är såklart Steve Martin då det är hans historia. Jag har sett detta berättandet göras förr och börjar bli mer och mer populärt bland biografier. Jag tänkte när jag såg det första gången att det var nytt, men vid det här laget känns det som varannan dokumentär använder detta grepp.
Vad som hjälper här dock, är delvis materialet som visas. Här har de verkligen fått ta del av hemvideo och bilder som vi ska vara glada att existera i idag. Där är till och med en reklamvideo för Disneyland som råkar ha en ung Steve Martin i bakgrunden när han jobbade där, vad är oddsen på det men det är sådant som gör att man blir glad att de gräver i arkiven med sådana här berättelser.
Andra delen heter "Now" och detta var helt klart favoriten. Men också tack vare att vi har all bakgrund från "Then" avsnittet, annars hade inte detta funkat. Här ser vi Steve Martin i sitt vardagsliv och en av sakerna vi får följa är hur han och Martin Short övar inför deras stand-up show tillsammans. Detta var verkligen en fluga på väggen att bevittna, för detta är två komiker jag håller väldigt högt (jag älskar som sagt "Only Murders in the Building" serien).
Att se dem gå igenom skämt och vilka som funkar och inte funkar, att se att de fortfarande har humor och är roliga. Även om deras filmer inte lyfter fram detta hela tiden, så är detta två giganter i komedi världen.
Men vi får även en inblick i hans privata liv (delvis) och han går igenom lite av det förflutna.
Det är detta berättandet som gör att de båda delarna var för sig är bra, men inte fantastiska men tillsammans är det fantastiskt. Jag älskade nästan detta.
Jag kommer bli lite privat nu också, men jag blev nästan lite rädd över hur mycket jag relaterar och ser mig själv i Steve Martin. Hur han levde sitt liv då, hur han såg på sin karriär, hur han såg på förhållande, till där han är idag och hur med åldern kommer saker och ting förändras.
En viktig bit här är om han vill ha barn eller inte och när han väl får sitt barn mycket senare på ålderns höst, så kan man sitta och kritisera det. Men när man ser dokumentären så får man en förståelse varför det tog den tid det gjorde, men också hur mycket han lyser över att få vara en pappa.
Dokumentären väljer dock att aldrig visa dottern och vi får aldrig se den privata sidan hanteras och jag tror det helt enkelt handlar om att vissa saker ska förbli privata och detta är en bit i Steve Martins liv som han vill ha för sig själv. De gör ett ganska så smart drag när dottern väl dyker upp och väljer att visa henne "anonymt".
Där är också en scen där jag bröt ihop. Filmen "Planes, Trains & Automobiles" är en av mina favoritfilmer och jag har alltid velat se de bortklippta scenerna och hur den förlängda versionen hade sett ut. Vi fick en liten glimt av detta för två år sedan när man släppte filmen på 4K där en timmes bortklippta scener ingick. Även ifall det finns mer där ute.
Men en av de scener som klipptes bort som än idag inte har synts till, är i slutet när Del Griffith (spelad av John Candy) har en jättelång monolog om hans fru och hur han brukar fästa sig till hos folk väldigt lätt (en summering av hela filmen). Detta ska ha varit en väldigt tung scen och en sorglig sådan där John Candy har briljerat. Manuset med dessa dialoger finns kvar än idag och detta är något som Steve Martin har kvar än idag.
Så i dokumentären får vi se honom gå igenom olika pärmar med filmer han medverkat i som då är manusen och han väljer då "Planes, Trains & Automobiles", slår upp denna monologscen och berättar hur det var att spela in scenen. Han börjar citera citaten som John Candy sa och han kan inte avsluta det för det är för sorgligt och tungt. Inte orden i sig, men man förstår snabbt detta handlar mer om John Candy och den relation de hade tillsammans.
John Candy är fortfarande en av de skådespelare som jag än idag har svårt att acceptera inte finns med oss, och detta är då en skådespelare som dog innan jag ens föddes. Men han betyder mycket för mig och man hör alla dessa fantastiska historier om honom från alla i Hollywood. Så vetandes att Candy sa dessa orden i en film och bilden av Steve Martin som börjar bli gråtfärdig och inte kan avsluta orden, var för mig också en punkt där jag bröt ihop och tårarna kom.
Det är bara en liten segment i hela dokumentären som inte är mer än en minut kanske, men det sägs så mycket på den minuten och har man all den bakgrund man vet om sedan tidigare gör det hela scenen ännu tyngre.
Jag kan inte rekommendera denna dokumentär tillräckligt. Var för sig fungerar avsnitten ganska bra, men tillsammans och sättet Morgan Neville väljer att berätta den på är väldigt bra och exakt den här typen av berättande jag vill se mer av i biografier.
Visst det hjälper att jag gillar Steve Martin och denna eran av komiker som dök upp på 70-talet och att han har medverkat i en av mina favoritfilmer. Men jag tror innerst inne för den vanliga Svensson så kommer detta gå hem.
