Synopsis
"En själlös uppföljare som blivit en Marvel-kopia"
"Ghostbusters: Frozen Empire" är uppföljaren till "Ghostbusters: Afterlife" och den fjärde filmen i den officiella "Ghostbusters" filmserien. Jag har skrivit en recension på originalfilmen och varför det är en av mina favoritfilmer någonsin. Jag går även in lite mer på det i min "Afterlife" recension, så jag kommer inte att upprepa mig här.
Men "Afterlife" var en överraskning för mig, då jag inte trodde att det gick att göra en fortsättning efter Harold Ramis bortgång.
Nu kommer "Frozen Empire" som är tillbaka i New York och med det ingår även en saftigare budget och helt plötsligt känns denna filmserie inte lika unik eller speciell längre. Man kan göra det argumentet redan när den andra filmen kom ut 1989, men den filmen står jag fast vid är en underhållande uppföljare.
Men nu känns det som att vi är ännu en stor budgetfilm i mängden och ska koppla samman de gamla med de nya.
Filmen har flera sidohandlingar, med flera sidokaraktärer där varenda en ska ha något att göra även om det inte har med handlingen att göra. Du kan klippa bort hälften av alla karaktärer så lite påverkan de har på filmen. Vad som gör det ännu värre är att vid klimaxen så är varenda karaktär känns det som en Ghostbuster och det var detta jag befarade skulle bli denna film seriens fall.
Ghostbusters ÄR Bill Murray, Dan Aykroyd, Ernie Hudson och Harold Ramis i sina respektive ikoniska karaktärer. Om det så är en film där de bara sitter och äter, eller är på toa, eller tittar på färg torka. Så är det för mig personligen hundra gånger mer intressant än dessa nya karaktärer som bär uniformerna och fångar spöken. Där är inga andra, det är de fyra och ingen kan övertala mig att andra skådespelare kan gestalta nya karaktärer som en Ghostbuster.
Det närmsta jag kan sträcka mig är i klimaxen i "Afterlife" när Mckenna Grace tar på sig Egons uniform och får även hjälp av honom som spöke tillsammans med originalmedlemmarna. För att Mckenna Grace är det närmaste av alla de nya skådespelarna som påminner mest om Harold Ramis och Egon.
Med det sagt, så får vi mer speltid med originalmedlemmarna i denna (Bill Murray är en förlängd cameo dock). Speciellt Ray (Dan Aykroyd) är med i nästan majoriteten av filmen. Där är även en fin scen mellan honom och Winston (Ernie Hudson) om att detta är deras guldår och ta vara på tiden.
De bästa skämten kommer också från Venkman (Bill Murray) och ni börjar se ett mönster av vad som är det bästa med denna film. Problemet är att detta är inte fokuset, för fokuset är på hundra andra saker.
Det är inte en usel film vid någon benämning, men det är den sämsta av alla filmerna för nu är det ännu en nostalgisk blockbuster som allt annat. Det enda vi typ har kvar från 80-talet som är orört är "Back to the Future" och "Gremlins" även ifall den sistnämnda har haft en tecknad serie nyligen.
Filmen tror att det handlar om de små stunderna och de komiska bitarna, men när detden är tvärtom - de stora stunderna och hur mycket actionscener vi kan ha.
Första filmen är en komedi om tre personer som startar upp ett företag, fylld med charm och personlighet. Nu har det blivit en själlös Hollywood påkostad Marvel-kopia
