Wonka

"Wonka" har med all rätt ingen anledning att existera. En prequel där vi redan vet att vår huvudperson kommer skapa en chokladfabrik en vacker dag och bli den mest kända skaparen av godis i hela världen. Men bakom filmen står talangerna för "Paddington"-filmerna, med både Paul King som regisserade båda filmerna och tillsammans med Simon Farnaby skrivit manuset.
Om det är något de filmerna lärt mig, är att inte bedöma något förrän man ser slutresultatet. För båda "Paddington"-filmerna är fantastiska, mysiga och har ett hjärta av guld. Tvåan står jag fast vid är ett mästerverk och det är inte ett skämt.

Till min glada fröjd kan jag säga att "Wonka" är väldigt bra och kommer passa in perfekt under julen för hela familjen. Jag spår det redan nu, men detta kommer nog att bli den mest inkomstbringande filmen denna månaden av alla nya releaser som släpps i december.

Paul King förstår vilken känsla han ska skapa och fånga med tittaren. Det går inte att inte gilla Wonka i filmen och karaktärerna som hjälper honom längs filmens gång. Man har även försökt återskapa en musikalisk känsla under sångnumren och här så får man verkligen till det. För mig påminde det om något jag såg som barn på 90-talet. Som en live-action Disney film nästan.

Timothée Chalamet som en ung Wonka är både ris och ros. Han är charmig, han kommer av sig som sympatisk och man vill se honom lyckas. Du har alla rätta ingredienser för att lyckas med karaktären och det har man också gjort. Problemet är att om detta nu ska vara en prequel till Gene Wilder versionen så ser jag inte det i Timothée Chalamet skådespel.

Jag kan inte se att det är en ung Gene Wilder, då Wonka var nästan en sadist. Han kan mycket väl ha mördat de där ungarna för allt vi vet i den gamla filmen och allt är i Wilders skådespel där man aldrig vet vart man har honom. Här finns inget av det då Wonka här är bara godhjärtad. Vilket är rätt och funkar för tonen filmen har, men det blir lite av en krock om det nu ska vara exakt samma rollfigur.
Chalaments sångröst är också inte den bästa, men jag har genomlidit "Mamma Mia" filmen och Russell Crowe i "Les Misérables".
För mig hade kanske någon som Jeremy Allen White kanske funkat bättre i rollen då.

Du har en rad kända ansikten i rollerna, vissa lämnar större intryck än andra. Men alla får något att göra och tillför sin egen lilla del till filmens story och alla är minnesvärda.
Hugh Grant som Oompa-Loompa är briljant casting och jag gillar hur Grant på senare år bara gör de filmer han känner för, han har kommit en lång väg från de typiska rom-com huvudrollerna och nu kör på udda biroller eller skurken. Jag gillar verkligen det.
Såklart är Rowan Atkinson med på ett hörn, den stora fan jag är av honom. Här får han visa lite av sina "Blackadder"-talanger när han spelar korrupt präst och beter sig som ett svin mot ett barn bland annat.
Olivia Colman är som taget direkt ur en Roald Dahl bok och är återigen talangfull och en av de bästa sakerna med en film så fort hon är framför kameran. Här har man tagit inspiration av Trunchbull från "Matilda".
Såklart finns det flera, men för många att nämna. Men alla passar perfekt i sina roller och tillför det där extra som krävs i en klassisk Roald Dahl värld.

För det är verkligen en sådan värld vi befinner oss i och ännu en gång visar man detta på ett bra sätt. Man har fångar Dahls känsla och det är nog en av de viktigaste och största berömmen jag kan ge filmen.

Detta är den stora familjefilmen denna jul och jag garanterar att det kommer gå jättebra för filmen. Den är perfekt för hela familjen och Paul King har ännu en gång bevisat att inte döma något på förhand. För på pappret lät detta säkert som en horribel idé och ännu ett klassiskt exempel på vart Hollywood är just nu. Men slutresultatet var väldigt Scrumdiddlyumptious!