Synopsis
En berömd mexikansk journalist och dokumentärfilmare återvänder hem och går igenom en existentiell kris när han brottas med sin identitet, familjeförhållanden, och dårskapen i sina minnen."En drömliknande spegelbild av Alejandro G. Iñárritu själv"
Alejandro G. Iñárritu kan göra hur många filmer han vill och ha varierande kvalitéer på dem. Han kommer gå till graven och ha gjort mästerverket "Birdman or (The Unexpected Virtue of Ignorance)". Som för mig är en av de bästa filmerna som gjorts på 2000-talet. Jag har bara sett hans senaste tre filmer (denna inklusive), men har länge tänkt beta av hans andra filmer då det inte är en jättelång filmografi att gå igenom.
Med denna filmen blir det lite för mycket av de artistiska och jag tror jag förstår vad allting går ut på, när jag såg slutet på filmen så blev det mer klarhet i helheten. Men det betyder inte att man längs vägen väljer att göra absurda saker bara för absurdhetens skull och sådant har jag väldigt svårt för. Med "Birdman" så var det ändå väldigt framåtriktat i sin story och de mer artistiska inslagen var mer poetiska och tillförde filmen, samtidigt som de inte var överdoserat.
Det krävs dock nog inte snille att räkna ut att huvudpersonen i denna filmen är en "spegelbild" av Alejandro G. Iñárritu själv och hans liv. Så på sådant sätt skulle jag ändå klassa detta ännu en film där regissören gör det "självbiografiskt" om sig själv, något som blivit otroligt populärt på sista tiden tycker jag. Ibland spelar egot, ibland får han det ändå att flyta på väldigt bra och få mig något investerad.
Det jag tar med mig från filmen är såklart det vackra fotot. Alla hans filmer har några av de snyggaste bilderna från det året filmen gjordes och så även detta fallet. Det är svårt att heller inte tycka idén är ganska bra idé för en story. I att vår huvudperson bor och lever i USA, men enligt dem är han från Mexiko. Men då han är rik, har en bra karriär och bor mestadels i USA så anser Mexiko att han lämnat dem och är inte en av dem längre. Därav söker vår huvudperson en större del av filmen vart han hör hemma och hur Mexiko alltid kommer vara hos honom. Det är en jättebra idé för filmen och garanterat något Alejandro G. Iñárritu själv upplevt på senare år.
Men emellanåt blir det bara för udda, för konstighetens skull. Som jag skrev kan man hitta en fin balans och jag förstår drömmar spelar en stor bit i det.
Men ett bra exempel är när han träffar sin döda far inne på toaletten och har en konversation med honom. Helt plötsligt från ingenstans gör man en CGI kropp av vår huvudperson så han är ett litet barn, men har kvar samma kläder och ansikte. Det ser bara konstigt ut och man kan inte ta den seriösa och djupa konversationen de har med varandra på allvar, för man är så distraherad av den dåliga CGI som hör hemma i någon humor sketch.
Så en blandad kompott för mig. Jag hade hoppats att Alejandro G. Iñárritu's första film på 7år ändå skulle ge större intryck och gilla mer. Men tyvärr så svajar detta, med bra bitar i sig. Jag hörde att filmen från början nästan klockade in på tre timmar under Venedig festivalen. Men efteråt så klippte de ner filmen till 159 minuter. Det hade varit intressant och se vad som klipptes bort och tydligen ska denna versionen vara mycket bättre. Dock så kände jag av speltiden efter två timmar och var redo att runda av.
