The Philadelphia Experiment

"The Philadelphia Experiment" är regisserad av Stewart Raffill, personen som gjorde "Mac and Me" och skriven en av den del personer och baserad på boken med samma namn. Filmen påstår sig vara baserad på en sann historia, men den sanna historien är kanske 0.01% av vad vi ser i filmen. På 40-talet påstås det att den amerikanska flottan experimenterade med att göra sina fartyg osynliga för tyskarna genom en osynlig sköld runt skeppet. Men ingen säker källa eller sann fakta kan påstå att detta har hänt. Det närmsta man kommer är att en person vid namn Carl Allen som på 50-talet skickade notiser om ett sådant experiment till regeringen, som sedan läcktes ut. Detta har i sin tur förvandlats till en så kallad "urban legend".

Så på 80-talet tänkte man att man kunde göra en film utav detta och resultatet är minst sagt intressant och en film jag nästan rekommenderar folk att se, bara för hur märklig filmen som helhet faktiskt är när man tänker efter. Ena sidan har du en tidsresande film mitt i smeten, som kommer göra folk som mig som älskar tidsresor underhållande under filmens gång.

Men idén att en person från 40-talet åker fram i tiden 40år, blir kär i en kvinna och hon vise versa blir en udda kontrast och något man sällan släpper. Ja, Marty i "Back to the Future" med sin mamma är obekvämt det också, men där är Marty väl medveten om hur konstigt och illa det är. Men här så spelar den för fulla muggar på det romantiska spåret.
Skådespelet från våra huvudpersoner är varierande. Men oftast är det överspel vi bevittnar. Inte minst från Bobby Di Cicco som varje gång han får elektricitet på sig verkligen går all-in i det. De två huvudpersonerna får dess elektriciteten på sig för att de inte ska vara där tidsmässigt och att det förstör den så kallade "tidsramen" i den klassiska uttrycket "space time continuum". Men det är också sättet folk reagerar på när dessa personer får dessa elektriciteten på sig som också är ganska kul för alla reagerar som det är en vanlig måndag.

Så där är en del saker med filmen som man kan skratta åt över dess löjlighet. Och då har jag inte gått in och snackat om effekterna som ser för jävliga ut, när båten är i detta osynliga sköld, eller när personerna åker fram i tiden eller elektricitet effekterna. Det är väldigt utdaterat i dagens ögon och man får nästan en epilepsi attack genom att titta på det. Tänk er lite som "TRON" från 1982 fast med mer färger.

Överlag är detta fortfarande underhållande. Jag gillar tidsresor och fann filmen ändå hålla igång ett bra tempo från början till slut. Men där finns en anledning till varför man inte pratar om denna filmen så ofta när man snackar 80-tals filmer, trots att den ändå har klassiska och typiska drag för en 80-tals film. Den är sevärd, men bara en gång.