Idag är det 100år sedan Charlie Chaplins film "The Kid" hade premiär. Den 21 januari på Carnegie Hall i New York. Visningen ägde rum som en förhandstitt för en skala personer som en del av en förmån för barnfonden från "National Board of Review of Motion Pictures". Filmen var en milstolpe inte bara inom filmhistoria men för Chaplin själv. Det var hans första långfilm han regisserade, skrev, producerade, skådespelade, klippte och gjorde musiken till. Det var fram tills då, hans mest ambitiösa projekt han någonsin gjort. Han skrev i sin självbiografi följande om filmen:
"there had been satire, farce, realism, naturalism, melodrama and fantasy, but raw slapstick and sentiment, the premise of THE KID, was something of an innovation."
Ingen trodde på hans vision. Han skrev att han fick höra av en professionell filmindustri person som sa: "det kommer inte att fungera. Formen måste vara ren, antingen slapstick eller drama; du kan inte blanda dem, annars misslyckas en del av din berättelse".
Men Chaplin följde sin intuition och vision. Filmen blev en megasuccé, var den näst högst inkomstbringande filmen 1921 precis efter "The Four Horsemen of the Apocalypse". Resten är som man säger historia och filmindustrin tog en vändning och titta aldrig tillbaka.
För mig finns där två filmer som har betytt mest för mig i hela mitt liv. Den ena är Disneys "Tarzan" från 1999, då det var den första filmen jag såg på bio och det tidigaste minnet jag har någonsin (jag var 4år gammal). Den andra är Chaplins "The Kid". Jag minns min pappa kom hem en dag och hade ett gäng DVD:er med sig. Det stod "Golden Hits" högst upp och hade en doft en precis nyproducerade DVD:er har. Bland dessa fyra DVD:er fanns en blandning av "The Three Stooges" kortfilmer, Helan & Halvan filmerna "Way Out West" och "The Flying Deuces" samt "The Kid".
När jag kollade på "The Kid" har jag nog aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv som jag gjorde när jag såg den för första gången. Men jag kände också att där fanns något mer till filmen, men som jag inte riktigt förstod då eftersom jag bara var ett barn. Men det var i samband med att jag såg filmen som mitt filmintresse blommade ut riktigt rejält. Även om jag bara var ett barn, förstod jag att där fanns någon sorts magi till att skapa dessa känslor hos en tittare. Ännu mer så med en film som hade 80år på nacken. För mig var det ren magi och jag har inte varit densamma sedan dess.