See You Yesterday

"See You Yesterday" var en Netflix film jag såg fram emot. Jag tycker idén att mixa tidsresor med ett allvarligt ämne vi har idag är en intressant kombo. Vad om vi hade en tidsmaskin och vi kunde åka tillbaka i tiden och förhindra att någon vi älskar inte dör. Det är en jättebra premies åt en film och tyvärr blir det inte fullbordat alls här. Detta är en besvikelse från mitt håll.

Jag kände filmen tog sig själv på väldigt stort allvar, när manuset inte var tillräckligt starkt för det. Den försöker vara en stark drama i grund och botten, men då dess speltid bara är på 87 minuter varav eftertexterna nästan rullar in på 10 minuter. Gör det att vi har under 80 minuter spelmaterial för att vi ska hinna bry oss om karaktärerna, deras driv och motiv samt känna ett starkt band till händelsen, som är ett riktigt problem i verkliga livet också. Allt hade kunnat varit utvecklat mer om man hade gjort filmen längre. Så som det kändes nu, kändes det mer som en riktig indiefilm som inte hade budgeten till det.

Det blir ett problem när man ska handskas med så mycket på så kort varsel och det är synd för där är en riktigt intressant historia här. Men jag kände mig aldrig tillräckligt engagerad och när det väl börjar hända saker, så slutar filmen abrupt. Det är en sådan film vars slut förstör en del av resten av filmen. Det är ett ambitiöst slut det ger jag regissören Stefon Bristol. Men det var inget slut som jag ansåg var ett officiellt slut, vilket gör att filmen känns ännu mer tom när eftertexterna börjar rulla.

Visst är det kul att se Michael J. Fox dyka upp i en liten roll, dock blev det lite skämskuddevarning när han säger "Great Scott" och referenserna till "Back to the Future" blev väldigt blinka åt kameran moment. Oavsett blir jag alltid glad när jag ser Michael J. Fox, fler människor i denna värld bör eftersträva och försöka vara som honom. Jag ger också cred till att Stefon Bristol kör sin egna grej och är väldigt ambitiös i många val under filmens gång. Tyvärr kände jag att det inte riktigt nådde till sin potential, men jag ser också vad han försöker göra. Filmen i sig är också en homage till 90-talets indiefilmer och huvudpersonerna bär kläder som hör hemma i något sådant.

Jag vet inte om jag skulle rekommendera filmen. Ena sidan är grundidén bra och kul, jag tycker barnskådespelarna sköter sig bra och om inget annat kul att Michael J. Fox är med på ett hörn. Men jag avskydde slutet som förstör en del av hela känslan av filmen och den korta speltiden gör att man ej hinner fästa sig hos både karaktärerna, storyn och det mer dramatiska tonen filmen väljer att ha. Men har man ett Netflix konto och inte vet vad man ska se kan det funka i bakgrunden kanske.