The Society

"The Society" är vagt inspirerad av "Lord of the Flies". En grupp tonåringar blir strandsatta i en stad och måste försöka överleva, samtidigt som de försöker lista ut hur de hamna där och hur de kommer ta sig därifrån. Med all rätt så bör jag hata denna typen av serie. Den är inriktad åt tonårsgruppen och är nästan villig att säga att den riktar sig åt "YA" (young adult) publiken. Den publiken som gillar filmer som "Divergent", "The Hunger Games" eller mer realistiska filmer som "Everything, Everything" eller "Paper Towns". Jag har redan gått igenom detta i mer detalj i min recension på "After", ifall ni är mer intresserade.

Grejen med just denna serien är att den har en viss beroendeframkallning. När jag har sett ett avsnitt så är jag väldigt sugen att fortsätta se nästa. Men samtidigt sitter jag och avskyr nästan alla karaktärerna, tycker de gör ologiska val och lägger inte krut på vad som är det viktiga. Hela serien har denna känslan som att den borde ha kommit ut under mitten av 2000-talet när "Lost" var som störst. För den har lite av den känslan som de serierna har, med dess kameravinklar, dramaturgi, karaktärer, dialoger och även musik för den delen. Men trots allt detta så sitter jag fastklistrad och måste se mer. Jag vet inte vad det är, men på något vänster så rekommenderar jag serien även ifall där är mer negativt för min del än positivt.

För att inte gå in i allt för mycket detaljer som spoilar saker. Så inträffar en sak ganska tidigt i serien som sedan lägger grund för resten av serien. Det var lite detta som gjorde att det blev lite oförutsägbart och veta vart serien vart på väg och det är väl det som egentligen gjorde att jag ville veta mer och fortsätta kolla. Men det leder också in i att jag inte alls förstår mig på karaktärernas logik i serien och istället för att lägga fokus på vart de befinner sig och försöka hitta en väg ut. Så gör de andra "viktigare" saker som att styra och ställa i staden och tänker mer på vem som ska bestämma etc. Hade jag själv hamnat i en sådan situation hade min första instinkt varit att försöka ta mig därifrån och försöka lokalisera mig, inte stanna kvar och försöka bygga upp något samhälle av det.

Men ni ser ju. Serien får mig ändå investerad i hur jag hade gjort i en sådan situation och bara det ger ju serien hållbarhet egentligen. Och även ifall jag inte gillade karaktärerna särskilt mycket, tyckte jag skådespelarna var väldigt bra i den. Den som imponerar mest är Sean Berdy som spelar två tvillingar som inte kunde varit mer olika. Den ena en sadistisk och psykiskt störd person, medan den andra är snäll, godhjärtad och har svårt att prata och använder därför teckenspråk. Det är nästan chockerande att det är samma skådespelare (ni kommer förstå när ni ser den).

I sin helhet så måste jag medge att trots att denna serien inte är för mig och där är många saker jag stör mig på från ett logiskt perspektiv. Så erkänner jag att jag blev fast och kände ett behov att fortsätta kolla. Kanske är det för att serien har lite av en oförutsägbar känsla och man vet inte riktigt vad som kommer hända härnäst, så trots karaktärer jag inte gillade så var jag tvungen att veta vad som skulle hända dem. Stort plus också för skådespelarna som verkligen gör bra ifrån sig. Jag trodde inte detta när jag började titta på den, men jag ser udda nog fram emot säsong 2.