Avengers: Endgame

Nu vart man här igen. Ett biobesök senare och man försöker finna de rätta orden. Som dess föregångare har nu Avengers: Endgame frambringat en känsla som förintar objektiviteten och framkallar begrundan. Jag drar mig till minnes en svunnen tid. En liten blond pojke med glasögon och glugg mellan framtänderna sitter klistrad framför en bioduk, totalt betagen. Pojken besitter stora drömmar vars magnitud expanderar med de heroiska hjältedåden som skildras i rörliga bilder framför honom. De inspirerar honom. Bygger honom. Han skulle inte vara densamma utan dessa magiska stunder i biosalongen.

År passerar och med de kommer förändring. Man tror inte att man är densamma. Man sätter sig då återigen i en biosalong, och tre timmar senare kommer insikten att pojken med drömmarna fortfarande är kvar, nästintill helt oförändrad. För den som inte bryr sig om detta interna utspel så kommer här en kortfattad bedömning av filmen i frågas kvalité. Om det ännu inte är uppenbart, så är Endgame en av mina allra största bioupplevelser.

I över tio år har tjugotvå filmer trollbundit en hel värld. Både kritiskt och finansiellt. En succé hur man än ser på det. Endgame är nu ett sorts bokslut på en era och en bitterljuv känsla strömmar genom kroppen. En känsla av tillfredställelse – men likaså av förlust. Bioduken blir svart och lyset tänds. Verkligheten återvänder. Som dess föregångare sitter man kvar i biostolen, hänförd av vad man har erfarit och påminns om vad film som konstform är kapabel till. När det är bra så är det som att man förtrollas och förflyttas till en annan värld. Ens medvetande tillåter en att lämna denna trista, betydelselösa och fåfänga veklighet som vi lever i. Man välkomnas in i en fantastisk värld som också innehar skratt och gråt, men som lyfter en till en euforisk plats där dess invånares livsöden nästan har emotionell förankring till en själv som sin egen familj.

Att bedöma Endgames filmiskt grundliga aspekter känns vid det här laget överflödigt. Allt man redan förväntar sig är återigen här. Bra action, bra skådespel, bra manus, bra musik. Tack vare de föregående filmerna och de emotionella fundamenten som de lagt så kan man hävda att allt har återigen nått en ny nivå. Kanske till en grad då man betvivlar om det någonsin går att toppa. Det finns en specifik sekvens i filmens tredje akt där mitt leende aldrig har varit större. Att försöka återskapa något sådan känns nu nästan omöjligt.

Allting avslutas och knyts ihop på ett enastående sätt. Såklart uppstår frågor och funderingar när eftertexterna börjar rulla, men att det är förbiseenden från filmmakarnas håll är osannolikt. Svaren ligger i upprepade tittningar och de nästkommande filmerna. Dock så framstår det hela som ett farväl. Nu vet vi att så inte är fallet men det är likväl ett bitterljuvt men kärleksfullt avslut på något av det största och häftigaste inom film. Sannerligen en bedrift utan dess like.

Vi går nu in i en osäker tid för superhjältefilmer. Det är ett avslut, men samtidigt inte. Det kommer alltid nya filmer och vi kommer att se dem. Vissa kommer vi gilla, andra inte. Det är dock här känslan kommer tillbaka. Tillfredsställelse, men också förlust. Det ivriga väntandet, de stora frågeställningarna, hängivenheten. Avengers: Endgame är en påminnelse om de gångna tio åren och dess goda stunder. Jag befarar däremot att det också kommer att delge en markering för ett falnat intresse hos massorna. Som så mycket kommer det alltid ett slut och alla goda ting måste någon gång få ett slut. Det är det som gör det speciellt. Det är det som gör att man minns. Det som gör det till ett bra minne, som man kan ha med sig när man möter morgondagen - och alla andra dagar därefter.