Gloria Bell

Gloria Bell är en remake på den chilenska filmen Gloria från 2013. Regissören Sebastián Lelio återvänder i denna amerikanska remake och det är nästan scen för scen identisk som originalet. Precis som med Cold Pursuit är där väldigt få saker som har ändrats och jag skulle nästan säga att dialogerna är direkt översatta. Detta gör att även denna filmen kommer lida mer än vad den kanske förtjänar för min del. Just för att jag såg originalet dagen innan jag såg denna och det hjälpte heller inte att jag inte direkt är den rätta personen för denna typen av film.

Premissen för mig fick mitt intresse dock, men jag antar att neonljusen och discokänslan finns bara att kännas av vid vissa scener, när det annars är en romantisk dramafilm som är en bit av verkligheten. Det blir inte speciellt intressant för mig helt enkelt och utöver det snygga fotot och neonljusen på discogolvet är där inte mycket för mig att titta tillbaka och minnas denna filmen.

Skådespelarna sköter sig bra, Julianne Moore gör en trovärdig insats. Men jag har sett henne spela denna rollen i flera andra filmer, så det känns mer som en roll hon i nuläget kan spela i sin sömn. Inget riktigt sticker ut och är extraordinärt eller som verkligen golvade mig med hennes presentation, det var bra och trovärdigt men det är exakt det man också förväntar sig.

Gloria Bell kan säkert gå hem hos den lite äldre publiken, där jag också tror den marknadsför sig bäst. Det är bra skådespelarinsatser och det bästa för min del av såklart discoscenerna och dess vackra neonljus som Sebastián Lelio verkar ha ett öga för (inte bara här men även i hans andra filmer). Men där är inget nytt här som inte var i originalet och då blir det samma fråga igen, vad är ens meningen med filmen mer än att finnas där för en publik som inte känner sig bekanta eller säkra i att se en film där de pratar spanska.