Synopsis
Aniara är ett av de många rymdskepp som ska flyga jordens emigrerande befolkning till den nya hemplaneten Mars. Men just när Aniara lyfter, kolliderar farkosten med rymdskrot och hamnar ur kurs. Passagerarna vet inte om de någonsin kommer att nå sitt mål. Vi följer livet ombord och hur passagerarna kämpar med att ta sig igenom dagarna fyllda med oro och ovisshet. Som tur är finns den artificiella intelligensen Mima som förflyttar människorna tillbaka till sina fina minnen av jorden. Men på den ödesdigra resan mot katastrofen blir varningen alltmer tydlig. Det finns endast en jord och vi måste alla ta ansvar för att bevara den.Svensk filmindustri har imponerat på senare år. Istället för enbart komedier och deckare har vi under det senaste året fått ta del av äventyrliga filmer såsom Halvdan Viking, biopics som Tårtgeneralen och Unga Astrid, katastroffilmen Den blomstertid nu kommer och även sci-fi filmen Ensamma i Rymden. Kvalitén har fortfarande svajat men överlag har de hållit en bra nivå och jag tycker gott och väl att Aniara håller måttet för en bra svenskproducerad sci-fi film.
Filmen är baserad på dikten med samma namn av Harry Martinson och övergången från litteratur till rörlig bild har gått väl. Filmen är välgjord och har en engagerande historia bakom sig med många djupa filosofiska och psykologiska linjer och det är där filmen har sin styrka. Det finns mycket att analysera och diskutera men då hamnar man i ett spoiler-territorium som jag vill undvika. Men filmen lyckas avspegla den psykologiska påverkan av att vara fast ute i rymden och hur länge ens hopp verkligen kvarstår. Filmen hade dock gärna fått gå ännu djupare i de olika passagerarnas psyke. Man får en helbild där man förstår vart passagerarna sedermera hamnar men jag hade föredragit att ha fått mer. Men samtidigt förstår jag att vi måste förhålla oss till en huvudperson. Till en början tyckte jag att hon inte var särskilt intressant, men allt eftersom så började jag vänja mig vid henne.
Aniara är en film som kommer leda till mycket diskussion och analys. Man ifrågasätter vissa val och vad som är rätt och fel i vissa scenarion. Den filosofiska och psykologiska känslan var helt rätt väg att gå enligt mig. Då det är en svensk film var jag rädd att det skulle vara mestadels fokus på huvudpersonen. Men faktum är så fick jag en bred bild av det stora hela som jag är nöjd med. Det är mycket att smälta efter en första titt, men filmen lyckas verkligen få fram känslan av isolering och klaustrofobi vilket är det bästa man kan begära av en sådan här film. Regissörerna Pella Kågerman och Hugo Lilja har tagit ett steg i rätt riktning för svensk film och med fjolårets filmutbud verkar det gå framåt.
