Synopsis
När servitrisen Frances hittar en kvarglömd handväska i New Yorks tunnelbana tar hon med den hem till ägarinnan, pianolärarinnan Greta. Eftersom Frances mamma nyligen dött blir hon snabbt vän med den lite ensamma änkan som också nyligen förlorat någon. Att det var en dålig idé börjar hon inse först när det visar sig att hon inte är den första godtrogna tjej som lockats in i Gretas tillvaro. Medan Frances vacklar mellan rädsla och tillgivenhet är hennes rumskompis Erica mer klarsynt. Gretas intresse för sin nya väninna spårar snart ur totalt, och när Frances plötsligt försvinner förstår Erica att det kanske bara är hon som kan rädda henne.När man kollar på Greta märker man väldigt fort att regissören Neil Jordan är inspirerad av de gamla Europeiska "giallo" filmerna från 60,70 och en liten bit in på 80-talet. En subgenre inom skräckgenren som oftast involverade en del blod och hade en del mystik kring sig. Specifikt var det dem italienska filmerna som ansågs vara "giallo" filmer. Där är även en gnutta Hitchcock att finna här. Hur blir slutresultatet då? Det blir helt okej men inte mycket mer.
Det bästa med filmen är Isabelle Huppert som Greta. Hon lyckas fånga en viss mystik och obehaglig känsla kring hennes karaktär. Hon kan vara den gulliga söta gamla damen som man tycker om och vill ta hand om. För att sedan bli manipulativ och skrämmande. Även ifall karaktären kanske hade kunnat haft lite mer kött på benen i manuset, så tycker jag Isabelle Huppert verkligen gör det bästa med rollen och det mest minnesvärda med den.
Chloë Grace Moretz funkar i rollen som offret, men även här så får karaktären inte så mycket att utvecklas. Vi vet där är en hackig relation med hennes far på grund av hennes moders död. Men det blir inte mer än så. Maika Monroe som jag verkligen älskar hade egentligen kunnat spelats av vem som helst, då karaktären inte riktigt fyller någon funktion fören de sista 10 minuterna av filmen.
Greta funkar bäst att ses som en homage till "giallo" subgenren, även ifall där är för lite blod för att räknas som en. Det funkar helt okej, men filmen följer också de typiska klyschorna som den här typen av filmer brukar hamna i. Ju mer in man kommer desto mer uppenbart blir dessa klyschorna också, så som att polisen inte kan göra något då Greta inte gör något olagligt, en privatdetektiv anställs men beter sig som en amatör senare. Det är synd, för det hade kunnat sticka ut en del. Men det blir lite av samma gamla vis även här. Om inget annat så gör Isabelle Huppert det sevärt.
Greta har biopremiär 26 April
