Synopsis
"Lovande idéer som aldrig riktigt lyfter"
Vi har fått en hel del nytolkningar av de gamla klassiska monsterfilmerna på sistone. Två "Frankenstein"-filmer inom loppet av bara några månader, och förra året hade vi "Wolf Man". Luc Besson gjorde sin egen tolkning av "Dracula", som kom ut i år i Sverige, men redan förra året i Frankrike. Även "The Invisible Man" från 2020 känns fortfarande relativt färsk.
Därför känns det passande att vi nu får en mumiefilm också – och denna gång något bättre än Tom Cruise-versionen som skulle bli startskottet för Dark Universe.
Detta är dock en Blumhouse-producerad film, och man får ungefär det man förväntar sig. Den stora skillnaden är att regissören Lee Cronin sätter sin egen prägel på filmen. Resultatet är betydligt mer groteska gore- och splatterscener än vad man kanske förväntar sig, särskilt när filmens ton i övrigt lutar mer åt klassisk jump-scare-skräck. Stämningen påminner dessutom mer om The Exorcist än om en traditionell mumiefilm.
Detta skifte i ton genom hela filmen blir dock ganska störande, eftersom det inte balanseras särskilt väl. Ena stunden får vi en lättsam och nästan komisk scen där skådespelarna överspelar, för att i nästa stund mötas av tungt, tragiskt drama. Det är visserligen ambitiöst – det måste jag medge – men som helhet fungerar det inte särskilt bra.
Jag störde mig också mycket på karaktärerna, framför allt mamman. Hennes återkommande respons – “jag är sjuksköterska, jag ska ta hand om min dotter” – känns orimlig när hela familjen tydligt märker att dottern inte beter sig normalt och dessutom skadar andra. Hennes agerande blir ologiskt och känns mest som ett krystat sätt att driva handlingen framåt.
Även Jack Reynor, som var bra i "Sing Street" och helt okej i "Midsommar", känns ovanligt blek här. Hans karaktär saknar djup, och även skådespelet känns ganska platt. Om man hade skrivit om rollen så att hans handlingar i slutet kändes mer motiverade hade det kunnat fungera bättre, men som det är nu faller det ganska platt.
Med en speltid på 135 minuter är filmen dessutom alldeles för lång.
Den innehåller visserligen några coola idéer, och vissa av gore-scenerna visar spår av regissören bakom "Evil Dead Rise". Men det räcker tyvärr inte för att lyfta helheten till något riktigt bra.
Synopsis
"Stark premiss som saknar det där lilla extra"
"Dead Man’s Wire" har en bra premiss, även om den bygger på en verklig händelse. Jag är faktiskt förvånad över att det har tagit så här lång tid att göra en spelfilm om den – bortsett från dokumentärer.
Det kan dock bero på att själva händelsen i sig är över på bara några minuter, medan resten av filmen utspelar sig i en liten lägenhet fram till tredje akten. Det ställer höga krav på dialog och skådespelare som kan bära upp berättelsen. Lyckligtvis lyckas man delvis med det, inte minst tack vare en stabil regissör i Gus Van Sant. Samtidigt tycker jag att filmen tappar lite av sin gnista och aldrig riktigt blir den där perfekta, intensiva thrillern den hade kunnat vara.
Skådespelarna är bra. Bill Skarsgård visar återigen varför han är en av de starkaste i Skarsgård-familjen, och Cary Elwes är nästan oigenkännlig som en av poliserna. Filmen har en stark början och ett bra avslut, men mittenpartiet är mest “helt okej” – utan att riktigt imponera.
Man blandar även in äkta arkivmaterial från 70-talet, vilket fungerar bra för den stil man vill uppnå och ger filmen ett tydligt visuellt uttryck. Problemet uppstår när man växlar mellan detta material och filmens egna försök att återskapa 70-talets TV-sändningar. Skillnaden mellan digitalt foto och äkta film blir tydlig, och klippningen mellan dem känns ibland ganska ojämn.
Trots sina brister är filmen fortfarande sevärd en regnig söndag. Kanske inte värd fullt biopris, men absolut som matiné eller hemma i tv-soffan.
Synopsis
"Kreativ och kaotisk komedi som överraskar stort"
Många i Sverige är nog inte bekanta med serien "Nirvanna the Band the Show", och jag ska vara ärlig – det var inte jag heller. Den enda anledningen till att jag fick nys om den här filmen var det fantastiska mottagandet och berömmet den fick efter premiären på Toronto International Film Festival förra året. När jag sedan såg att den var gjord av samma team som låg bakom "BlackBerry" blev jag ännu mer nyfiken – och filmen gjorde mig inte besviken.
Den har i princip alla ingredienser jag gillar i en film: komedi, dold kamera, tidsresor och, i bakgrunden, en berättelse om karaktärer som jagar sina drömmar och vägrar ge upp. Filmen lyckas kombinera allt detta och levererar en otroligt underhållande upplevelse från början till slut – dessutom med små medel. Det är ett tydligt bevis på att ett starkt manus och karaktärer man bryr sig om kan ta en film väldigt långt.
Det finns flera tillfällen där jag skrattade högt. Ibland är det tack vare manuset och hur karaktärerna agerar, men också på grund av de dolda kamerasegmenten, som fungerar oavsett format – vare sig det är som i "Jackass" eller i en YouTube-video. Den roligaste scenen för mig involverar ett laddat vapen.
Jag har själv inte sett serien som filmen bygger på, men jag kände mig aldrig förvirrad. Vissa detaljer är säkert något som inbitna fans snappar upp mer än en vanlig tittare, men i slutändan tror jag att underhållningsvärdet är lika högt oavsett.
Jag gillade verkligen det här och fick mersmak av Matt Johnson och Jay McCarrols humor. Jag kommer definitivt att börja kolla in serien också.
