Synopsis
"En ambitiös genremix som inte riktigt når hela vägen"
"The Bride!" är en udda mix av väldigt mycket, och jag vet ärligt talat inte vad folks respons på den kommer att vara. Men en sak är säker: den kommer garanterat att hitta sin publik om några år och få någon form av kultstatus omkring sig. Ironiskt nog lånar den också en del från "The Rocky Horror Picture Show", som nog är den största kultfilmen någonsin.
Frågan är om jag gillade det. Jag ska vara ärlig och säga att detta inte riktigt var min kopp te. Däremot uppskattar jag hantverket bakom filmen. Det här är återigen en sådan film där jag kan beundra mycket av det tekniska och estetiska. Men när det kommer till manus och regi är jag inget större fan.
Först det positiva:
Den ser otrolig ut. Precis som i Del Toros Frankenstein är produktionsdesignen även här fantastisk. Man har gjort ett bra jobb med att återskapa 30-talet, med genomtänkt ljussättning och en känsla av storslagenhet. Även dansscenerna känns som om en stor musikal är i full gång.
Jessie Buckley är, som alltid, fantastisk i sitt skådespel. Jag har ännu inte – sedan "Wild Rose" – sett henne göra en dålig insats, och jag är så glad att folk äntligen hyllar henne och lyfter upp henne dit hon förtjänar att vara.
Musiken av Hildur Guðnadóttir passar utmärkt, och när det väl spelas etablerad musik känns det genomtänkt och adderar till känslan för tittaren.
Sedan önskar jag att jag kunde säga fler saker jag verkligen gillade, men jag vet inte. Christian Bale som Frankensteins monster är väl okej, men bleknar i jämförelse när vi nyligen haft Jacob Elordi färskt i minnet.
Kameraarbetet var jag ibland inget fan av, särskilt det skakiga. Jag såg dessutom filmen i IMAX, där bildformatet växlar mellan svarta kanter och full IMAX-bild (när IMAX-kameror används). När bilden då är skakig blir det betydligt mer påtagligt när formatet växlar.
Filmen är också en blandning i både ton och ämne. Den kör på "The Rocky Horror Picture Show", blandat med lite "Bonnie and Clyde", blandat med dagens samhällspolitik och lite film-noir. Det är väldigt mycket, och allt fungerade inte för mig. Storyn engagerade mig aldrig fullt ut på grund av detta. Det kändes som att det var viktigare för Maggie Gyllenhaal att experimentera med olika genrer än att berätta en romans som verkligen engagerar.
Jag ger henne cred för att hon tar ut svängarna och levererar något unikt. Men i och med det blev det nästan som att filmen försöker för mycket att vara unik och sticka ut – som om det blev huvudmålet i sig.
Jag slår vad om att filmen kommer att ha sina fans – den skriker nästan efter det (nästan lite för mycket). Jag personligen är inte en av dem, och i slutändan faller inte alla delar på plats som en helhet.
