Tempo Dokumentärfestival 2026 är alldeles strax igång och jag har sett ett urval av de filmer som kommer visas på festivalen:
Seeds
Seeds är en poetisk, jordnära betraktelse över livet bland en grupp svarta jordbrukare i den amerikanska södern. I tidlösa, monokroma bilder rullar åren förbi, människor begravs och barn nattas, samtidigt som stora maskiner skramlande fortsätter skörda bomull. Pressade från alla håll reser några av bönderna till Washington för att kämpa för sina rättigheter – efter ett sekel av systematiska förluster av mark till vita storägare. Filmen belönades med stora jurypriset för bästa dokumentär på Sundance.
Det här är en dokumentär jag har velat se ända sedan förra året, då den hade premiär på Sundance. Det är en dokumentär med fantastiskt foto, och det svartvita tillför verkligen något extra – det är inte enbart ett stilgrepp för att regissören vill att den ska sticka ut. Att få en inblick i dessa jordbrukares liv i dagens USA ger en större förståelse för hur det faktiskt ser ut för många i landet.
När de tar upp kampen och åker till Washington får man en ännu större förståelse för hur allvarligt problemet faktiskt är, och man blir allt argare över att de högst uppsatta politikerna mer eller mindre bara rycker på axlarna åt deras situation.
Med sina två timmars speltid är den kanske en aning lång, och det kan emellanåt bli lite enformigt eller långdraget på grund av tempot. Men överlag är det en berättelse jag är glad över att få se i rampljuset – och att fler verkligen får upp ögonen för.
Broken English
Tilda Swinton, Nick Cave, Courtney Love… och självklart Marianne Faithfull! Ett hyllningsporträtt av den ikoniska singer-songwritern som gick bort i januari 2025. Filmen utspelar sig i ett fiktivt ’Ministry of Not Forgetting’ och rör sig över sex sekler. Fram träder ett liv präglat av musiken, kändisskapets pris och styrkan i att ta kontroll över sitt eget skapande. Filmen slutar med Faithfulls allra sista inspelning – ett rörande farväl till en storslagen karriär.
Jag ska vara ärlig och säga att jag inte var särskilt bekant med Marianne Faithfull sedan tidigare. Jag kände till namnet och hade kanske lyssnat på något enstaka eller läst om henne, men inte mer än så. Därför väcktes mitt intresse för den här dokumentären delvis ur det perspektivet, men också av hur man har valt att berätta hennes historia.
Det är en hybrid där skådespelare på sätt och vis spelar sig själva, men ändå inte, eftersom de gestaltar roller som inte är deras verkliga jag. Samtidigt står de listade som sig själva.
Den här blandningen, där man använder autentiskt arkivmaterial och låter Marianne själv berätta, samtidigt som det paketeras nästan som en spelfilm, är ett unikt sätt att göra dokumentär på.
Men det kan också bli lite av filmens fall, då det stundtals känns som att den blir för mycket av sitt eget koncept. Jag är inte säker på att filmen egentligen tillför något nytt som fansen inte redan visste. Visserligen ger det en extra tyngd när det kommer direkt från Mariannes egen mun.
Sevärd för sin unika stil – och för dig som älskar Marianne Faithfull.
Mördarens Son
Sebastian Peña Rojas och Jesper Klemedsson Sotomayors omistliga långfilmsdebut är ett dokumentärt porträtt där arv och trauma står i centrum, i ett Sverige där det blir allt svårare att frigöra sig från sin bakgrund. När Tabaré är tre år döms hans pappa till livstids fängelse för dubbelmord och hans mamma till fjorton år för medhjälp. Syskonen placeras i fosterhem, där övergreppen snart blir vardag. Många år senare, när en nära vän mördas, tvingas den vuxna Tabaré att möta ett förflutet som han gjort allt för att lämna bakom sig.
En dokumentär som har allt serverat framför sig, men som tyvärr inte går tillräckligt på djupet med ämnet. Jag respekterar verkligen att Tabaré blottar sig på det här sättet i filmen och delar med sig av sin historia. Det kan inte vara lätt, och han ska ha all cred för att han väljer att berätta den och visa sitt sanna jag för de tusentals personer som kommer att se filmen.
Men jag hade önskat att filmskaparna ställde fler och djupare frågor om händelserna och om varför de hamnade där de hamnade. Jag ville se en råare sida hos vissa personer. Jag fick till och med googla själv vad det var för mord som skedde i Malmö på 90-talet, eftersom filmen aldrig riktigt förklarar vad som hände eller vilka omständigheterna var.
Det är i och för sig okej om det inte är huvudfokus, men som tittare behöver jag förstå vad som ledde fram till allt och få en tydligare bild av varför det som hände i Malmö på 90-talet faktiskt hände. Hela Tabarés livshistoria bygger ju på de händelserna.
Ett naket porträtt – och återigen ska Tabaré ha all cred för att han ställer upp och berättar sin historia.
Puuluup: Cables in the Car. Still.
Två estniska pappor bildar ett band och skapar ett helt eget musikaliskt universum med traditionell talharpa, torr humor och punkig uppfinningsrikedom. Puuluup tar dem oväntat ut i världen – till turnéer, stora scener och internationell framgång – samtidigt som vardagen hemma fortsätter med barn, relationer och räkningar. Puuluup: Cables in the Car. Still. är en underbar och musikalisk skildring av vad som händer när livet plötsligt tar en ny riktning.
Varför såg jag en dokumentär om ett estniskt band som jag knappt visste vilka de var? Varför inte? Det är ju på sådana festivaler som Tempo man kan hitta de där guldkornen och få en större inblick i sådant man inte kände till sedan tidigare.
Med det sagt visste jag ändå vilka de var tack vare Eurovision Song Contest, där de representerade Estland 2024. Låten minns jag dock inte särskilt mycket av.
Den här dokumentären är nog den mest säkra och standardmässiga av alla jag såg. Det är varken bu eller bä – utan en dokumentär som gör allting rätt, men som kanske inte är så spännande rent filmmässigt.
Den ger mer bakgrund till bandet samtidigt som vi får följa dem på turné, så den hoppar lite fram och tillbaka mellan intervjuer och det som händer i nutid.
Det var underhållande för stunden, men troligtvis inget jag kommer att lägga någon större vikt vid eller minnas i någon större utsträckning när året är slut.
En gång skall du vara en av dem som levat för längesen
Under de slitna gatorna i en liten gruvort i norra Sverige breder en av världens största järnmalmsgruvor ut sig – källan till både välstånd och undergång. När marken ger vika och avskedet står för dörren följer Alexander Rynéus och Per Bifrost några av ortens sista invånare. Genom fragmentariska möten och minnesbilder växer en berättelse om förlust och förändring fram, om platser som försvinner och liv som måste ta ny form. Med lågmäld melankoli, torr humor och stråk av det absurda skildrar denna dokumentär– pärla Malmbergets långsamma förvandling till spökstad.
Jag ville gilla den här mer än vad jag gjorde. Den hade alla ingredienser för något jag brukar uppskatta i en dokumentär – en inblick i människors vardag i ett samhälle och hur deras liv ser ut. Men tempot är långsamt som en snigel, och kameran står ofta helt stilla och låter människor vara tysta under långa stunder.
Det var inte alls den typen av dokumentär jag hade föreställt mig – eller åtminstone inte det här sättet att berätta den på.
Jag förstår om det är en stad där det inte händer så mycket, eller om människorna som bor där inte är särskilt energiska (det är väl en typisk kliché om norrlänningar). Men jag hade väldigt svårt att komma in i filmen.
Nyckeln till hela dokumentären – och det som räddar den – är personerna framför kameran. Jag har alltid sagt att varenda människa är spännande och intressant, och att man kan göra en dokumentär om vem som helst eftersom alla bär på en historia. Det gäller även här. Jag önskar bara att dokumentären i sig presenterade det på ett mer engagerande sätt.
Filmen lär dyka upp på SVT någon gång, då de har varit med och producerat den – och den skriker verkligen SVT.
