Synopsis
Hank Thompson (Austin Butler) var en lovande basebollstjärna i high school - men spelarkarriären fick ett abrupt slut. I övrigt flyter livet på. Han har en fantastisk flickvän (Zoë Kravitz), jobbar som bartender på en bar i New York, och hans favoritlag har oväntat nog en chans att ta hem ligatitlen.
Men när hans granne, punkaren Russ (Matt Smith) ber honom passa sin katt i några dagar, dras Hank plötsligt in i ett farligt spel med en brokig skara hotfulla gangsters. Alla verkar vara ute efter honom - problemet är att han har ingen aning om varför. För att komma undan måste han använda all sin list, fart och street smartness för att överleva…och ta reda på sanningen.
"En adrenalinkick för alla som saknar 90-talets filmer"
"Caught Stealing" är den senaste filmen från Darren Aronofsky, en regissör vars verk jag alltid ser på premiärveckan så fort han släpper något nytt
Till en början kan filmen kännas något standardmässig för honom. Stilen och handlingen är inte särskilt unika, och det känns nästan som om vem som helst hade kunnat göra den. Men så snart man passerar första akten börjar saker och ting hända, och man märker mer och mer att det faktiskt är Aronofsky bakom kameran. Han har gjort filmer i många olika genrer, men alltid med en distinkt stil som snabbt avslöjar hans signatur.
Det jag älskar med denna film är att den påminner om en 90-tals-thriller, en sådan som lika gärna hade kunnat komma ut samtidigt som Guy Ritchies tidiga filmer eller strax efter att Tarantino slog igenom. Men det är ingen billig kopia, utan en film som står stadigt på egna ben.
Den påminde mig verkligen om hur sällan vi får den här typen av film numera, och hur mycket jag faktiskt saknar den. På samma sätt som romcom-genren nu långsamt gör comeback på biograferna hoppas jag att även denna typ av thriller får nytt liv.
Austin Butler är mycket bra i huvudrollen. Han spelar en karaktär som visserligen är en skitstövel, men ändå har en jordnära och vardaglig aura. Det gör honom betydligt mer intressant än om han bara hade varit den perfekta grannen som råkar hamna i fel situation.
Som vanligt stjäl Matt Smith varje scen han är med i – jag hade gärna sett mer av honom. Det var också roligt att se Griffin Dunne i rollen som barägaren där Butlers karaktär jobbar, särskilt då filmen har en liten ”After Hours”-känsla
Filmen bjuder på några vändningar längs vägen. En av dem såg jag inte alls komma, medan en annan var uppenbar redan när karaktären introducerades.
På det hela taget gillade jag verkligen filmen och har inga större anmärkningar. Faktum är att jag uppskattade den mer än "The Whale", även om jag tror att "Caught Stealing" tyvärr riskerar att bli mer bortglömd. Den har ett fartfyllt tempo, jag var aldrig uttråkad, huvudpersonen var intressant att följa, och jag ville hela tiden se vart historien ledde.
Om ni vill ha fler filmer av det här slaget på bio – gå och se den!
Synopsis
Efter en mystisk olycka på ett kemibolag förvandlas den blyge vaktmästaren Winston Gooze till den groteske, moppsvingande antihjälten The Toxic Avenger - och tar lagen i egna, bestialiska händer. Med sin mopp som vapen och rättvisan som drivkraft är han en superhjälte för en värld som ruttnat inifrån.
"En smutsig, blodig och underhållande remake för fansen"
Jag trodde aldrig dagen skulle komma då "The Toxic Avenger" skulle få en remake med stora namn i rollistan. Men vägen dit var inte utan hinder. Filmen spelades in redan 2022 och hade sina premiärer på olika filmfestivaler under 2023. Därefter kämpade den länge med att hitta ett distributionsbolag som kunde ge den en biorelease. Först nu, 2025, får vi äntligen se den på bio.
Jag recenserade originalet under min skräckmånad förra året, och det blev helt klart min favorit den månaden. Den här nya versionen är, enligt mig, en ganska lyckad nytolkning.
Den är ingen rak kopia, utan introducerar egna karaktärer anpassade för denna version, samtidigt som den behåller den klassiska Troma-humorn och de groteska gore-effekterna.
Peter Dinklage gör ett starkt jobb i huvudrollen. Jag uppskattar att han behandlar materialet med samma seriositet som vilken annan filmroll som helst. En intressant detalj är att det inte är han som bär dräkten. Den spelas istället av Luisa Guerreiro, som studerade Dinklages rörelser och miner genom video och återskapade dem under inspelningen. Samarbetet fungerar otroligt bra, och tack vare att Dinklages röst används märks det inte att det är två personer bakom karaktären.
Även Elijah Woods rollfigur och hans utveckling genom filmen var en höjdpunkt för mig.
Min största invändning är att vissa gore-effekter är datorgenererade, vilket känns fel i en Troma-film. Faktum är att CGI överhuvudtaget inte hör hemma i Troma-estetiken. Visst är inte detta en renodlad Troma-produktion, utan flera andra bolag står bakom, men när så mycket annat är praktiskt gjort och påminner om en klassisk Troma-film blir kontrasten mot dataeffekterna extra tydlig – och störande. Just det praktiska hantverket är en bärande del i varför filmer som denna fungerar.
Med det sagt tror jag ändå att den rätta publiken kommer att uppskatta filmen. Salongen jag satt i var halvfull, men bestod av genuina fans som verkligen ville vara där. Det här är en film som i framtiden har potential att bli ett självklart inslag på midnattsvisningar och festivaler – och där samla sin rätta publik.
