Synopsis
Tänk om det du söker efter hittar dig först? I Pixar Animation Studios nya äventyr upptäcker den utomjordingsfixerade Elio svaret på den frågan när han transporteras till Communiverse, ett interplanetärt paradis som är ett hem för intelligent liv från galaxer långt bort.
Men när han misstas för att vara jordens ledare måste han knyta oväntade band, navigera sig igenom en kris av intergalaktiska proportioner och samtidigt inte missa chansen att leva ut sin ultimata dröm.
"Ett litet steg i rätt riktning för Pixar"
"Elio" är den senaste Pixar-filmen – ett bolag som på senare tid kanske inte har gjort de filmer vi är vana vid att de levererar. Man förväntar sig en viss standard varje gång en film bär namnet Pixar eller Studio Ghibli när det gäller animation.
Men "Elio" är åtminstone ett steg i rätt riktning. Inte för att jag älskade den, men jag skulle placera den ungefär i mitten bland deras filmer. Med tanke på de fem år som gått sedan pandemin började, skulle jag säga att den är bättre än hälften av de filmer de har gjort under den perioden (”Soul”, ”Luca” och ”Inside Out 2” tycker jag dock bättre om).
Det jag gillar mest med filmen är att handlingen och utförandet påminner mycket om 80-talets sci-fi-filmer riktade till barn och tonåringar – lite som "Explorers", "Flight of the Navigator" och såklart "E.T." På det sättet kunde jag relatera till filmen.
Jag tror också att många barn kan relatera till Elio och det han går igenom
Såklart finns där de fina, dramatiska stunderna vi förväntar oss från Pixar. Vid det här laget hanterar de sådana scener med varierande skicklighet, men det finns en scen här – precis när tredje akten ska ta fart – som jag tycker de lyckas särskilt bra med.
När det gäller animationen gillade jag bakgrunderna mer än karaktärsdesignen. På senare tid har Pixar, liksom många andra animationsstudior, valt en ganska enkel design för sina mänskliga figurer: stora ögon, små näsor och mycket uttrycksfulla ansikten. Jag är inte det största fanet av den stilen, men jag förstår varför man väljer den – den ger stora möjligheter uttrycksmässigt i animationen.
Överlag är detta en film som är sevärd med familjen, men jag är osäker på om det är värt biopriset, särskilt med tanke på hur dyrt det har blivit för en barnfamilj att gå på bio nuförtiden.
Synopsis
Två år efter att M3GAN löpte amok och hängav sig åt mordiskt - och oerhört välkoreograferat - raseri, och därför sedan förstördes, har M3GANs skapare Gemma blivit en framstående författare och förespråkare för statlig reglering av A.I. Samtidigt har Cady blivit tonåring och gör uppror mot Gemmas överbeskyddande regler. Utan deras vetskap har den grundläggande tekniken för M3GAN stulits och missbrukas av en mäktig försvarsentreprenör som vill skapa ett militärt vapen, kallat Amelia.
Allt eftersom Amelias självmedvetenhet ökar, blir hon betydligt mindre benägen att ta emot order från människor. Eller att ens ha dem omkring sig. När mänsklighetens existens står på spel, inser Gemma att det enda alternativet är att låta M3GAN återuppstå, och att ge henne några uppdateringar som gör henne snabbare, starkare och dödligare. När deras vägar korsas, är AI:ns originalbitch redo att möta sin like.
"Vet inte om detta är uselt eller bara medioker underhållning"
"M3GAN 2.0" är verkligen en annan riktning jämfört med den första filmen. En film jag ändå tyckte var helt okej och som introducerade en ny, intressant seriemördare inom skräckgenren. Men istället för att fortsätta på skräckspåret, väljer man nu en mer actionfylld sci-fi-riktning med komiska inslag. Det känns som att filmskaparna såg vad som gjorde första filmen viral på sociala medier och drog det till max – utan att riktigt förstå varför det fungerade från början.
När något blir för självmedvetet är det lätt att förlora sin charm, och då är det inte lika kul längre. Den enda gången det verkligen har fungerat för mig, när en skräckfilm bytte ton helt i uppföljaren, var med "Happy Death Day 2U "– två filmer jag verkligen gillar, och jag väntar fortfarande på en tredje som vi nog aldrig får.
Faktum är att jag inte riktigt vet vad jag ska tycka om den här filmen.
Den är varken bra eller tillräckligt dålig. Den bara… finns där för underhållningens skull. Och jag vet inte – jag kände mig inte underhållen, men heller inte uttråkad. Den är inte så dålig att det blir roligt heller, så man får inte de stunderna. De seriösa delarna sticker ut, mest för att allt annat är så överdrivet och löjligt.
Karaktären Cady var otroligt tråkig, och jag brydde mig inte alls om henne den här gången. Däremot var skådespelarna generellt bra och gjorde sitt bästa. Jag gillade särskilt Ivanna Sakhno som den nya AI-roboten – en skådespelerska som även var det bästa med "Ahsoka"-serien, tillsammans med Ray Stevenson (R.I.P.).
Jag vet inte riktigt vem som kommer gilla den här filmen, men publiken i salongen skrattade en hel del, så den gick tydligen hem där. Om du älskar en helt okej actionrulle med två mördande AI-robotar, komiska inslag, lite skräckrötter – och en dos dans och sång – så är det här kanske filmen för dig… tror jag.
Synopsis
"Överlag gillar jag detta nästan lika mycket som säsong 1 - men jag ser säsong 2 och 3 som en säsong"
Så har vi kommit till avslutningen med "Squid Game" – säsong 3, vilket enligt mig egentligen är säsong 2. De borde aldrig ha delat upp den i två säsonger, eftersom det bokstavligen bara fortsätter som om det vore ett nytt avsnitt i samma serie. Första avsnittet i den här ”säsongen” känns inte alls som en nystart. Men det är förstås för att Netflix ska kunna tjäna mer pengar genom att dela upp allting – en strategi de har börjat använda mer och mer på sistone. Den sämsta, enligt mig. Jag hatar det. Ett avsnitt per vecka eller allt på en gång – fine. Men allt däremellan är bara ett PR-jippo för bolaget att maximera intäkterna.
Nog om det!
För mig är detta en säsong med förbättringar jämfört med säsong 1 (och jag kommer för övrigt kalla detta en hel säsong 2+3, inte två separata). Man får mer karaktärsutveckling bland deltagarna, så det är lättare att bry sig när något väl händer. Jag gillar också att fler karaktärer utanför själva spelen är involverade – det gör det hela mer spännande. Och när en lek väl startar, så klipper vi aldrig bort från spelet, vilket jag verkligen uppskattar eftersom det håller spänningen vid liv.
Avsnitt 2 i den här säsongen är nog mitt favoritavsnitt i hela serien. Ett spel där jag verkligen hade ont i magen – det kändes nästan som att det utspelade sig i realtid, med avsnittets längd speglad i spelets tid. Det som händer med karaktärerna, och själva leken i sig, var helt enkelt full pott. Det här är vad Sydkorea gör bäst: spänning, klippning och dramatik i världsklass.
Jag gillar också vad serien säger i slutet. Beroende på hur man tolkar det, finns det flera lager i det en viss karaktär uttrycker – nästan som en summering av hela serien. Även om det kunde kännas lite antiklimaktiskt med en viss karaktär utanför spelplanen.
Det som kan kännas lite tråkigt är att det finns mycket igenkänning. När det gäller själva spelen är det inte så stor förändring jämfört med säsong 1 – visst, det är nya lekar, men upplägget är liknande. På den fronten är det inte lika nyskapande. Dessutom får VIP-gästerna mer utrymme den här gången, med fler repliker – och tyvärr fortsatt uselt skådespeleri. Här lärde de sig ingenting från första säsongen.
Den allra sista minuten antyder ett större universum, och att kommande berättelser utspelar sig i samma värld. Vi får se vad folk tycker om det.
Jag gillade dock verkligen den här säsongen – och serien som helhet. Tummen upp från mig, helt klart!
