Lilo & Stitch

Disney's live-action-filmer har inte varit min grej, och detta blir den andra recensionen bara i år som jag gör på en. Men jag hatar att erkänna detta, men det här kan mycket väl vara den enda bra live-action-filmen de gjort, tillsammans med "Christopher Robin", enligt mig.

Vad många kanske glömmer med originalet och vad kärnan med hela "Lilo & Stitch" är, så är det syskonrelationen mellan Lilo och Nani. Här var det nästan det viktigaste för mig att filmen skulle lyckas med detta , och faktum är att den gör det.
Vare sig den har nya scener mellan dem, eller återskapar scener från originalet , så har både Sydney Agudong som Nani och Maia Kealoha som Lilo väldigt bra kemi tillsammans, och jag köper att de är syskon med varandra. Att de har levt ihop hela sitt liv och att deras föräldrar inte är närvarande längre. Ibland glömde jag själv bort att där sprang runt en datagjord utomjording i bild , då jag kände att man lika gärna hade kunnat göra en dramafilm kring dessa två.

Alla scener som återskapar originalet är där , och de gör ingenting för mig. Jag sitter bara och tänker på varför jag inte ser originalet istället. Effekterna är helt okej med tanke på budgeten (vilket inte är överdrivet mycket med tanke på att det är Disney, "bara" 100 miljoner dollar).
Man väljer att släppa Gantu helt, varför vet jag inte. Samt att Jumba blir en mer renodlad skurk, vilket jag inte gillade , och jag tror många fans heller inte kommer att gilla.

För att spara pengar är Jumba och Pleakley utklädda som människor istället för att ha förklädnad på sig. Humorn försvinner, men budgeten blir betydligt billigare, samt det kan väl kännas logiskt att om du ska smälta in så har utomjordingarna teknologi för att kunna se ut som människor med hjälp av apparater. Så jag köper väl argumentet, men det blir också mindre roligt.

Klippningen i början var också udda, där den hade snabba klippningar till människor så fort de pratade. Det försvann gradvis mer och mer in i filmen, men jag minns bara att i början kändes det väldigt hastigt i vissa klippningar.

Stitch är urgullig och lika underbar som i originalet. Chris Sanders återvänder och gör rösten till honom, och de extra scener med Stitch där han går amok och skapar kaos är en av få tillfällen där det man lägger till i live-action-biten är något jag gillar.

Filmen fångar även Hawaii väldigt bra, och jag blev väldigt sugen på att besöka öarna. Det kändes varmt, mysigt, avslappnat och välkomnande.

Självklart är den inte i samma liga som originalet, som jag håller som en av mina favoriter från Disneys katalog. Men jag köpte relationen mellan Nani och Lilo, och skådespelet från båda kändes trovärdigt och bra enligt mig. Samt Stitch är sitt gamla jag och är lika underbar som han alltid varit. För mig är dessa tre karaktärer de viktigaste att få rätt, och det har man lyckats med här.
Allt annat...ja, det är vad det är...