Synopsis
Mufasa: Lejonkungen tar hjälp av Rafiki för att berätta legenden om Lejonrikets älskade kungs osannolika väg till kronan. Här träffar vi den föräldralösa lejonungen Mufasa, det empatiska lejonet Taka – arvtagare i en kunglig blodslinje – och deras långa resa tillsammans med en märkvärdig grupp osannolika följeslagare.
"Tekniskt sätt bättre än förra, men fortfarande inte bra"
"Mufasa: The Lion King" är 85% prequel och 15% uppföljare till 2019 "live-action"-remaken som kom. Jag hatade den versionen och såg ingen vits med den överhuvudtaget, att göra fotorealistiska lejon till handlingen av "Lejonkungen". Faktum är så gillar jag ingen av dessa live-action filmerna som Disney gör och detta är inget undantag.
Barry Jenkins av alla regissörer ligger bakom denna och är ett av de märkligaste valen till regissör för en sådan här film. Han är ju en regissör som verkligen är indie och står för sin vision och har en speciell stil. Det går såklart att säga, inget av den stilen syns till här. Ibland finns det vissa bilder som påminner om honom.
Men för det mesta är det verkligen ett bolag bakom filmen. Jag svär att alla dialoger och scener med Timon och Pumbaa är studiocheferna som tvingat in dem i filmen. För de tillför absolut ingenting förutom att vara jobbiga och jag är en av dem som ändå gillar "Hakuna matata" låten.
Där första filmens handling är mer eller mindre "Hamlet" så är detta Moses berättelse, en berättelse jag är så trött på. Ett ungt lejon barn hittas i en flod, tas in av en familj, blir bror med den som ska bli kung, kungen dör och familjen fattar tycke mer för de upphittade barnet än den biologiska. Under filmens gång är de fortfarande bröder, men när en kvinna kommer in i bilden förråder den andra då det gått för långt.
Scars eller förlåt Takas övergång är också förhastad och gör en vändning bara sådär, utan att det känns logiskt alls under filmens gång. Han är god ena sekunden sen helt plötsligt "nej nu är jag ond för han gillar samma tjej".
Det är inte originellt och de nya låtarna av Lin-Manuel Miranda har vissa catchy toner och låtar, men det är också bara ersättnings låtar från originalet. "I Always Wanted a Brother" är "I just Can't Wait to be King", "Bye bye" är "Be Prepared", "Tell Me It's You" är "Can You Feel the Love Tonight".
Men eftersom filmen inte är en kopia scen för scen för något som redan existerar, så är den tekniskt sett bättre än första filmen. Men det är fortfarande inte bra. Det är helt enkelt inget intressant eller särskilt unikt med den. Jag tror heller inte många "Lejonkungen" fanatiker är så sugna att se en historia som visar att Mufasa aldrig hade kungligt blod i sig, när de klart och tydligt indikerar på detta i originalet (den tecknade från 1994).
