Beetlejuice Beetlejuice

"Beetlejuice Beetlejuice" är uppföljaren till "Beetlejuice" som kom för 36 år sedan. När det kommer till nostalgiska uppföljare som kommer flera år efter första filmen, brukar de oftast inte vara så bra. Något vi märkt vara en trend i Hollywood på sistone, en uppföljare till en känd film från 80-talet och alla involverade är tillbaka igen.
Men som tur är förlitar sig inte denna filmen allt för mycket på nostalgi från den första filmen.

Till att börja med så är titeln bara fantastisk. Nu kan vi bara hålla tummarna för en tredje film inom en nära framtid som kan avsluta trilogin på ett bra sätt (men det återstår att se om Tim Burton ens vill det).

Produktionsdesignen, effekterna, scenografi är allt toppklass. Här är en masterclass i hur man använder sig av praktiska effekter och enbart datagjort när det verkligen behövs. Jag älskade att se detta och att en sådan här stor film kan använda sig utav detta än idag. Förhoppningsvis ser man på detta och förstår att praktiska effekter är oslagbara alla dagar i veckan och kommer alltid slå ett datagjort skelett istället.

Michael Keaton som Beetlejuice är lika ikonisk och bra som alltid. Det har som sagt gått 36 år och han har inte förlorat ett dugg av att spela denna karaktär. Det är som att tiden stått still för honom och vi är tillbaka från när vi lämnade honom sist. Hans dialoger, agerande, rörelser. Det märks att Keaton aldrig förlorade det och han har kul varje filmruta han är med framför kameran.

Winona Ryder är också jättebra och hon är egentligen huvudpersonen skulle jag påstå. Det känns naturligt att se Lydia där hon är och att hon blev ett medium som tjänar pengar på att kunna se spöken. Oftast känns det ibland att man gör karaktärerna i dessa nostalgiska uppföljare, antingen bittra och det de lärde sig i första filmen är borta. Eller så känns det inte naturligt det de håller på med. Men här köpte jag att hon är som hon är 36 år senare.
Även Catherine O'Hara är tillbaka som Lydias mamma och ny till familjen är Jenna Ortega som Astrid (dotter till Lydia).

Detta hade räckt långt och väl för mig med huvudpersoner i filmen som man följer, men tyvärr väljer man att ha flera och alla ska ha en story och det är detta som blir filmens nedfall för mig.

Det är för tok för många karaktärer i filmen och för många handlingar som pågår samtidigt som man kors klipper mellan.
Vi har Justin Theroux som Lydias manager och blivande man som kanske har ett och annat intresse för något annat.
Vi har Monica Bellucci som Beetlejuices exfru Delores (minns ni skämtet i första filmen med fingret, det är tydligen en helt backstory nu). Där Delores jagar Beetlejuice hela filmens gång. Hennes introduktion är asgrym, men sen vandrar hon bara omkring i filmen utan någon större mening fram till slutet.
Vi har Willem Dafoe som en polis som jagar alla, som är en före detta B-films skådespelare. Hans karaktär var rolig och hade kunnat få vara med på ett hörn om man skrotat de andra för han gav mer till filmen i form av humor och energi tycker jag.
Arthur Conti som Jeremy, som fattar tycke för Astrid och som kanske har något annat större intresse egentligen han med.

Ni läser ju själva över hur mycket det är och jag tycker inte filmen lyckas jättebra med att balansera alla handlingarna tillsammans. Den försöker i slutet knyta samman allting, men det är ganska förhastat och känns mer som de har skrivit in sig i ett hörn med allting som händer.
Vi får till och med en flashback-scen till när Beetlejuice levde och träffade Delores för första gången. Något jag känner jag inte alls behövde veta eller se alls. Ju mindre vi vet om Beetlejuice desto bättre i min mening.
Det är inget som gör att filmen blir dålig, men det gör att filmen tappar fokus i vad jag tror skulle varit kärnan i allting. Nämligen familjen och Lydias återseende med Beetlejuice.

Det är fortfarande väldigt underhållande dock. Effekterna är toppklass, produktionsdesignen underbar, Michael Keaton äger fortfarande i rollen och humorn prickar rätt den med.

Filmen hade aldrig en chans att nå samma höjder som första filmen, vilket jag hoppas många också förstår. Det är ännu en "lightning in a bottle" film. Men för en uppföljare som kommer 36 år senare så har den ingen rätt att vara så här bra som den är och tack gode gud att Tim Burton inte förlitar sig på att 50% av filmen enbart består av återskapade scener från första filmen.
På tal om Tim Burton, så kan detta nog vara det bästa han gjort sedan "Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street". Han behövde verkligen detta efter ganska så risiga filmer på senare år.