Back to Black

Filmen börjar med en springandes Amy Winehouse i slowmotion på gatorna med en berättarröst som säger "Jag vill bli ihågkommen för min musik och att det är de folk tänker på när de tänker på mig eller ser mig".
Det är starka ord, som regissören Sam Taylor-Johnson inte verkar vara intresserad av att fullfölja de resterande två timmarna av filmens speltid.

Som med alla biografifilmer som har kommit på sistone, är det en Wikipedia-sida vi ser framför oss i spelfilms format. Jag hade önskat att man hade fått se mer av Amy Winehouse skrivande och hennes process då det är uppenbart att musiken är det som hjälper henne under både depression, alkohol och drogmissbruk. Men filmen visar oss aldrig detta, vi ser några uppträdanden som är inklippta. Sen är det enbart hennes problem och hennes relation med Blake Fielder-Civil.

Det är för mig som tittare inte jätteintressant att följa. Inte minst då vi har en fantastisk dokumentär som kom 2015 som heter "Amy", den bör alla se istället för denna spelfilm. Eftersom den, till skillnad från denna film, faktiskt lyckas ta upp hennes privata sida samtidigt som vi får stor del av hennes musik och skriver stunder.
På sätt och vis blir filmen lite som paparazzi-fotograferna i filmen, som ständigt fotar Amys privata saker och vill lägga mer fokus på dramat än själva musiken.
Detta säger jag som är jazzälskare och även ifall jag inte är något fan av Amy Winehouse och inte lyssnat så mycket på henne. Så är den biten viktigare för mig än allt de andra.

Som vanligt har man dock lyckats rollsätta huvudrollen väldigt bra som man alltid gör med dessa biografier.
Marisa Abela är rent ut sagt otroligt bra i rollen och i vissa scener är den skrämmande lik den riktiga Amy. Det faktum att hon sjunger själv också med sin egen röst är extra poäng i min bok. Under en längre period när filmen var i tidigt utvecklingsstadium så skulle vår egen svenska Noomi Rapace spela rollen. Men ju mer det drog ut, desto äldre blev hon för rollen. Men det var nog bara för det bättre för efter att ha sett Marisa Abela i rollen kan jag inte se någon annan.

Hon är den enda behållningen denna filmen har enligt mig egentligen. Till skillnad från "Bob Marley: One Love" som kom ut tidigare i år, där jag var insatt mer i artisten och fann filmen kännas mer cinematisk i sina konsertscener så gav denna filmen bara en standard TV-films känsla hemma i soffan.

Det är synd för jag lovar att Amy har en intressant historia till sig, kolla som sagt bara på dokumentären. Men detta gör inte henne någon förtjänst alls. Hennes musik väcker starkare känslor hos mig.