Synopsis
Hur vet man att man har en bra skräckfilm på sina händer? Allt du behöver är en besatt dödsskalle och Peter Cushing i huvudrollen, resten sköter sig själv. Med en sådan generisk titel och hur löjlig den än må vara vid sina få ställen. Så är filmen mycket mer psykologisk än vad jag trodde och med Cushing i spetsen så blev detta ändå bra.
Logiken bakom allting hur saker och ting fungerar är lite halvdant. Jag tror att man måste ta vissa saker med en nypa salt för att acceptera de som inträffar.
Men detta är helt klart en perfekt film att sätta på under denna tiden mitt i natten när man har svårt att sova. Man hamnar lite i ett mellanläge där man är osäker om man sover eller är vaken och i bakgrunden spelas en psykologisk drömsekvens upp med en svävande dödskalle.
Hela filmen känns också som det kunde varit baserad på en Edgar Allan Poe historia, då den har den där känslan som Roger Cormans producerade filmer har (kom ut samtidigt som dem). Men även under filmens gång är det vissa dialoger, referenser som påminner om något man hör i en berättelse sent om natten vid lägerelden.
Christopher Lee dyker även upp i en gästroll som de kallar dem i filmen. Han är inte med mycket, men adderar det han är med i. Intressant trivia så var detta 12e filmen Lee och Cushing medverkar i tillsammans, men det var den första där deras karaktärer var vänner. Man märker att dynamiken och kemin kommer naturligt, då de var bästa vänner i verkligheten också.
Filmen kan ta lite tid att komma igång. Introt är fantastiskt, men sedan saktar det ner lite och kommer igång först efter 35 minuter ungefär.
Men höjdpunkten förblir de sista minuterna, samt den psykologiska drömsekvensen i mitten av filmen.
