Synopsis
Året är 1948. Johanna (Amanda Malmberg) bor på Vipeholms Sjukhus tillsammans med andra personer med funktionsnedsättningar. En dag blir hon blixtförälskad i Vilgot, en annan intagen. När rutinerna plötsligt ändras och Vilgot blir allt sjukare så börjar Johanna misstänka att det kan ha något med ett experiment att göra.
"Alldeles för lågbudget för att uppnå det den vill"
Den sanna historien bakom "Sockerexperimentet" som är kallad "Vipeholmsexperimenten" är något väldigt intressant om ni har tid att läsa på någon dag. Så att göra en film om hela händelsen kändes ganska stort men också spännande. Här finns alla möjligheter att verkligen visa något, men tyvärr så är detta en lågbudget film. Att den fått biorelease runt om i landet är nog tack vare dess story. För där är inte mycket till pengar som syns framför kameran.
Men jag vill heller inte klanka ner på en film bara för den är lågbudget, för där är saker med filmen där den ändå visar ambition och att detta är något den vill berätta. Med en högre budget så tror jag regissören hade kunna visa sina sanna talanger.
Skådespelet är väldigt teater av sig. Alla pratar med udda rikssvenska (vilket var det många pratade under 40-talet). Men här känns det mer som en parodi eller sketch i deras dialekter. Det är inte bara en, utan alla som pratar så.
Även scenografin är något man hade önskat mer av. Vi befinner oss hela tiden enbart inne i Vipeholmsanstalten, aldrig är vi utanför och detta nog för att man inte har pengar för att återskapa 40-talet. Men man använder sig också mycket utav gardiner och draperier, för att skymma av bakgrunden eller dölja saker. Så filmen blir nästan väldigt liten i att röra sig med även i rummen, med många närbilder och några få helbilder för att placera tittaren vart vi befinner.
Det är simpla knep för att dölja att man inte har allt för att kunna återskapa 40-talet åt tittaren.
I grund och botten är dock hjärtat på rätt plats. Jag tycker alla patienter som har en intellektuell funktionsnedsättning är underbara, inte minst Amanda Malmberg som är den bästa skådespelaren i hela filmen. Att lägga till en romans mellan henne och Isak Bruno som spelar Vilgot ger filmen det där lilla extra som oftast brukar hjälpa filmer baserade på sanna historier.
Överlag hade jag önskat detta hade en högre budget och en större scenografi och produktionsdesign. Nu känns det mer som en teateruppsättning. Jag förstår man inte ska klanka ner på en film för dess budget, men man måste också veta inom ramen om en film är görbra med den budget man har. Här. känns det som att regissören och historien hade lite för höga krav gentemot det man hade att jobba med.
Det som räddar den för mig är Amanda Malmberg och den riktiga historien bakom den, som räddar upp filmen men når inte hela vägen.
