Synopsis
En medelålders dotter och hennes äldre mamma måste konfrontera länge begravda hemligheter när de återvänder till sitt tidigare familjehem, en en gång storslagen herrgård som har blivit ett nästan ledigt hotell fyllt av mystik.
"Ville ha något annat än det jag fick"
"The Eternal Daughter" är inte så mycket mystik/skräck som det är ett drama som aldrig riktigt når upp till dess potential. Allt jag tänkte på när jag såg filmen var, okej någon hade lite tid över under pandemin så de spelade in en film med Tilda Swinton i en duo roll på ett ödsligt hotell. Jag ville verkligen gilla denna filmen, men tyvärr fann jag det mesta vara ganska slött.
Inget fel på långsamma filmer. Men jag väntade ivrigt på att något verkligen skulle hända, eller få igång storyn mer. Men det är bara 90 minuter av Tilda Swinton går rundor i detta hotellet. Hon tror sig höra mystiska saker, men vi får aldrig någon klarhet i det. Filmen skiner som bäst här, när vi ser henne ute och vandrar i den dimmiga trädgården, vinden susar. Vi eventuellt ser något i fönstret titta ut på oss, men vi är inte säkra. Det är perfekt skapat och bygger en otroligt bra atmosfär.
Men att slösa det på något på detta och inte göra något skräck med det, blir för mig en missad potential. Mycket av kameraarbetet och fotot påminde mig om "Count Dracula" från 1970 regisserad av Jesús Franco. Även det är en ganska så långsam film, men som ändå har något den bygger upp till och därav blir det mer spännande att se på. Här får vi en twist i slutet som inte är så omskakande egentligen och medföljer mer frågor än svar egentligen. Det är en twist som inte tillför sådär jättemycket heller och gör filmen varken sämre eller bättre.
Det är synd för jag ville verkligen gilla detta. Kanske var det jag som kände filmen skulle varit något annat än vad den var. Men spontant känns det som filmen aldrig hade något mål i sikte och bara drev på drift löst. Därför kändes den långsamt och betydligt längre än vad den är.
