Synopsis
1970-talets Rom: en tid för stor social och kulturell förändring. Familjen Borghetti har precis flyttat in i ett av de nybyggda lägenhetshusen i staden. Trots de vackra vyerna av Rom, från deras lägenhet på högsta våningen, så har familjen glidit ifrån varandra. Föräldrarna Clara och Felice är inte kära i varandra längre men klarar inte av att lämna varandra. Clara finner tröst mot sin ensamhet i kärleken till sina tre barn. Det äldsta barnet, Adriana, har utnyttjat sin anonymitet i det nya området för att med flit presentera sig själv som pojke till grannarna, vilket påskyndar familjerelationernas förfall.
"Har ingen aning om vad denna ville ha sagt eller vilka känslor den förmedlade"
"L'immensità" är en film som försöker vara någon form av "Roma", men misslyckas totalt. Jag kan inte påstå detta är en usel film, för produktionsdesignen, miljöerna, färgerna och kameraarbetet är alldeles för professionellt för att kalla den det. Men jag hade inte en susning om vad denna filmen ville ha sagt eller vad den egentligen gick ut på, mer än att det är ett liv från denna familjen på 70-talet.
Problemet är att medan andra filmer lyckas fånga "dessa personernas liv under denna tiden" med välskrivna karaktärer och dialoger. Så är det icke existerande här. Jag lyssnar på Quentin Tarantino's podd "The Video Archive" där han många gånger säger att en karaktär inte behöver vara sympatisk, bara den är intressant. I den här filmen är karaktärerna både osympatiska och ointressanta så där är det största problemet.
Förr-förra året kom också en italiensk film som hette "The Hand of God" som hade liknande teman. Men medan den filmen lyckades fånga den tid den utspela sig på och ha intressanta saker som inträffade i bakgrunden som hänt i verkligheten att förstärka filmen. Så har man inte riktigt något sådant att falla till här. Vem är denna dottern som är en tomboy och varför vill hon vara det, vad är det traumatiska som hänt i familjen förutom att mannen beter sig som vilken annan man i ett 70-tals hushåll betedde sig. Varför är Penélope Cruz konstant deprimerad och frånvarande.
Filmen visar karaktärernas känslor, men visar inte till tittaren varför jag ska bry mig om dessa känslorna och varför de är viktiga.
Verkligen inget jag kommer minnas mot årets slut och en film som redan fått ganska dåligt omdöme indikerar på att filmen inte kommer bli någon vidare snackis.
