I Wanna Dance with Somebody

När "Whitney" dokumentären kom ut 2018 var det en av mina favoriter det året. Ett fantastiskt år för dokumentärer överlag ska också tilläggas. Sedan dess har jag suttit och spånat vilken skådespelare som hade varit väldigt bra i rollen som Whitney Houston, en av dem var Laura Harrier. Men Naomi Ackie var ett väldigt bra val för hon lyfter denna mediokra biopic filmen.

Denna filmen faller i samma fälla som majoriteten av alla biopic filmer. Den följer en mall och vi har en struktur som vi därmed kan räkna ut inom loppet av fem minuter. Det börjar med en höjdpunkt i artistens karriär. För att sedan visa från första början hur allting startade. Vi har scenen när de blir "hittade", hur de är unga, naiva men full med energi. De tar världen med storm och blir kändisar över en natt. Sedan kommer nedfallet med droger och personliga intriger. Sedan har vi försöket till en återkoppling och en comeback. För att sedan avsluta på ett melankoliskt sätt.
Inga överraskningar, inget intressant i stil valet, inget som gör att filmen ändå kan sticka ut i mängden. "Elvis" filmen var ändå gjord som att det vore en Elvis show man satt och kollade på.

Jag vet inte vad budgeten ligger på denna. Men jag skulle bli riktigt överraskad om det var 100 miljoner, för mycket av filmen är väldigt platt. Med det menar jag, att kameravinklarna är extremt standard och har inget speciellt till sig. Man döljer vissa saker för att inte visa den riktiga personen så då har man hellre en stand-in i ofokus långt bak i bakgrunden.
Musiken och klippningen fick det att kännas som en dokusåpa man såg på TV. Inget med filmen, inte ens konsert scenerna kändes cinematiska. Det kändes seriöst som en TV-film från 90-talet.

På 144 minuter hinner inte filmen göra så mycket faktiskt. Det är snarare en snabbspolning genom Whitney's liv. Som att en robot skannat igenom Wikipedia sidan och tagit ut det mest väsentliga också har man bara lagt in det. Ingen scen efter den andra har något narrativt till sig. Filmen tar för givet du ska kunna pussla ihop allt själv och veta vem Whitney är sedan innan.
Som tur är är jag ett Whitney fan och läst på, samt har dokumentärfilmen färskt i huvudet. Så där är många bitar (mycket intressanta bitar ska jag också tillägga) som filmen skippar över.
Jag förstår man bara kan ha det väsentliga på 144 minuter som fortfarande är en lång speltid. Men andra biopics lyckas ändå kunna berätta en film som har ett narrativ bakom sig. Nu blir det som en musikspellista man gjort lite remix på.

Men som jag skrev i början så säljer Naomi Ackie rollen som Whitney här. Hon tar fram den energi som Whitney hade i början av sin karriär och mycket av gesterna och ansiktsuttrycken är väldigt likt. Även i scener där det lätt hade kunnat överspelas och göra det tydligt dramatiskt. Tycker jag hon håller tillbaka lite just för att det inte ska kännas så överdrivet eller tydligt att hon skådespelar.

Även Stanley Tucci som Clive Davis gav filmen extra boost också. Efter att ha sett honom i dokumentären så kan jag säga att Tucci verkligen har lyckats få fram honom. Han e dock själv producent på filmen, så jag vet inte hur mycket han har gestaltat sig själv som en hjälte här. Han var dock väldigt godhjärtad åt Whitney under hennes karriär.

Så dessa två skådespelare lyfter filmen. Men det gör inte det tillräckligt för att jag eventuellt skulle rekommendera den. Verkligen inte på bio i alla fall. Filmen är som alla andra biopics, men där andra ändå lyckas ha någon form av narrativ som driver filmen framåt. Känns det mer som man bara tagit olika delar hur Whitney's liv och bara satt ihop dem utan någon större tanke bakom det.