The Fabelmans

Få filmskapare inspirerar mig mer än Steven Spielberg. Hans filmer har betytt ofantligt mycket för mig och min barndom, på sätt och vis är han en av dem som drivit mig till att följa mina drömmar om filmskapande. Med filmer som "Jaws", "E.T.", "Indiana Jones - filmerna" och framförallt "Jurassic Park" så har han varit en stämpel inte bara för mig, men för många barn där ute. På senare år har hans filmer varit svajande, det erkänner även jag. Men det går inte förneka det intryck han haft på filmindustrin och är nog idag den mest kända regissören i filmhistorien någonsin. För även folk som inte är insatta i film vet vem han är.

Så jag såg jättemycket fram emot denna filmen. En självbiografisk film där han berättar om sin egna barndom, hur hans film passion kom till och hur hans familjs relation satt prägel i många av hans andra älskvärda filmer. Helt plötsligt känns "E.T." nästan självbiografisk på ett visst plan.
Men det är saker jag har läst om, så jag var medveten om detta innan filmen kom ut. Även Spielberg själv har pratat om det i intervjuer hur hans föräldrar och deras relation till familjen har mer eller mindre varit en stämpel för honom när han gjort filmer och karaktärer genom hela hans karriär.

"The Fabelmans" är inte det mästerverk jag ville det skulle vara. Men det är nära inpå. Tillsammans med denna och förra årets "West Side Story" så har Spielberg gjort två av sina bästa filmer på 20 år.

Vad jag tog från filmen var inte så mycket om en persons filmregissörs resa från barndom till tonåring. Utan hur hans familj präglade denna resan och hur det hade inflytande på filmskapandet. Jag tror att om man som mig går in och vill ha en filmresa med kärlek till filmer, Hollywood, glamour och sådant så är det inte riktigt det. Men titeln indikerar ju på familjen, så det har alltid varit där framför vår näsa. Hade jag önskat mer filmskapande i den? Självklart jag älskar sådant. Men vad jag fick var ett kärleksbrev till familj och framförallt ett kärleksbrev till två föräldrar.

Gabriel LaBelle som i detta fallet spelar Sammy (Steven Spielberg) gör väldigt bra ifrån sig. Jag gillar också att Sammy inte är en ängel och sympatisk hela tiden. Utan beter sig och agerar snobbigt, osympatiskt ibland. Som en vanlig tonåring. Mot slutet i de sista 10 minuterna är det smått läskigt hur lik han är en ung Spielberg från ett visst håll.
Paul Dano fortsätter imponera i sina roller. Han är en talang och det är kriminellt att han inte ens har en Oscarsnominering (kan ändras i samband med denna filmen). Judd Hirsch snor vartenda sekund han är framför kameran (vilket är 5 minuter kanske). Men det är den typen av roll som alla pratar om efter att ha sett filmen och lämnar störst intryck då han också har den bästa monologen till en ung Sammy om familj och konst.

Michelle Williams är väl den största boven i dramat här egentligen och nog det som gör att jag inte riktigt kan säga filmen är ett mästerverk. Hon kommer bli nominerad, hon har redan blivit hyllad. Men för mig var detta mer av ett typiskt skådespel än något som kändes äkta och genuint som en modersroll. För mig kändes det som hon i varje scen försökte få till de där typiska "Oscars" bitarna. Det är inget fel i skådespelet för hon är talangfull. Men utav alla skådespelare var hon den som kom av sig som minst naturlig och kändes mest som ett skådespel.

Där är även roliga stunder under filmens gång. Där är bland annat en del där de är jättenära att bryta fjärde väggen vilket fick folk att skratta i salongen. Även den allra sista bilden i filmen var väldigt rolig. Så där var även uppmuntrande scener. På sätt och vis så är det typ en familjefilm fast för kanske lite mognare barn då mindre säkert kommer bli uttråkade.

Men såklart var det när Sammy gjorde en film som filmen var som bäst för mig. Jag blir så irriterad på mig själv när jag ser hur simpla metoder han använder i sina lågbudgetfilmer till något effektivt. Men det är också via dessa scenerna man kan se en stjärna som är på väg dit han är. Där är en anledning till varför Spielberg är en av de bästa när man ser hur han skapade dessa ungdomsfilmerna och det är minst sagt imponerande, men framförallt väldigt kul att se återskapade från hans egna synvinkel också.

Så det är en stor varm rekommendation på "The Fabelmans" från mig. Det är inte riktigt min absoluta favoritfilm från detta året. Men den kommer garanterat hamna på min topp 10 om inte ens topp 5. Jag önska bara att Michelle Williams trots ett bra skådespel, kunde komma över den där gränsen och kännas lite mer naturlig och inte så typisk "skådespel".
Men jag förstår att detta inte bara är ett kärleksbrev till filmskapande, utan det är ett kärleksbrev till familj och föräldrar. För trots att vi kan tacka Spielberg för alla de fantastiska filmer han gjort, så blev han den filmregissör han är tack vare sina föräldrar och vad är då större än en film om deras liv.