Synopsis
Hösten 1997 rullar en turistbuss ut från Ålborg med Paris som destination. Ombord finns Inger, hennes syster Ellen och svågern Vagn. I övrigt känner de inga bland deltagarna. Knappt har bussen nått motorvägen förrän Inger högljutt ger sig till känna inför gruppen. Eller mer exakt… hon och ”Rose”, Ingers andra personlighet. Synnerligen upplysta om Ingers svåra kamp mot psykisk ohälsa reagerar vissa i gruppen med sympati och omtanke, vissa med avsmak. Oavsett vad dras hela gruppen in i Ingers öden och missöden, vare sig de vill det eller inte, vilket får sin kulmen i Paris. Här visar det sig att Inger har en dold agenda med sin resan, vars eventuella facit kan vara förklaringen till att hon blivit den hon är."Gillade detta mer än vad jag trodde"
"Rose" är en dansk film skriven och regisserad av Niels Arden Oplev. Den är fritt baserad på hans systers egna Paris resa som han tagit inspiration från. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig, mer än att jag hade läst det var den största danska succén på bio detta året i Danmark (av danska filmer då). Vilket såklart gjorde mig nyfiken.
Jag är glatt överraskad över att jag faktiskt gillade detta. Det är något med danska filmer som även när de gör något simpelt eller något som vi hade gjort likadant i Sverige, så blir det ändå inte samma sak. Jag tror det beror på att Danmark helt enkelt bara har bättre skådespelare och regissörer som har stil och vision som används till berättandet av filmen. Något jag sällan ser från Sverige.
En del av filmen tog mig verkligen tillbaka till min barndom, då det är en bussresa och vi spenderar ändå de första 20 minuterna på denna bussen ner till Paris. Som barn blev det många bussresor runt om i Europa varpå Paris åkte vi till två gånger under min barndom. Så det var kul att se en filmen verkligen fånga den känslan som kändes autentisk.
Väl i Paris så inträffar saker som gör att man ändå har en story till filmen. De vandrar inte bara driftlöst i Paris, vilket man lätt hade kunnat göra. Men jag fann mig själv ändå engagerad i storyn mer än vad jag trodde jag skulle bli. Sofie Gråbøl är jättebra i huvudrollen och jag tror garanterat hon vinner på hemmaplan filmpriser för sin insats.
Men det är de lugna stunderna när Inger (Sofie Gråbøl) bara får prata normalt och ha konversationer. Antingen med en pojke på 13år som är med på resan eller en fransk taxichaufför. Det var något som bara föll rätt med dessa scenerna.
Filmen är garanterat en publikvinnare då den redan fått beröm att man gråter, skrattar och tänker under och efter man har sett filmen. Jag tror denna också kommer gå hem hos den svenska publiken.
